Cornelias blogg

Igår föll det inte lika många tårar som det brukar göra på måndagarna. Var på äs-kliniken och med undantag så vägdes och undersöktes jag inte. Min sjuksköterska eller behandlare med andra ord var sjuk och därför slapp jag se siffrorna på vågen.
Men jag vet vad jag väger, ungefär 46 kg. Fast jag har säkert rusat upp flera kilon sen dess eftersom det känns så när mamma lägger upp stora portioner på tallriken.
På äs så planerade vi att om några veckor ska jag gå dit 2 ggr i veckan istället för bara 1 gång. Och den nya gången ska bara jag gå dit, för att prata med min andra behandlare (psykolog) om mina tankar och allt sånt som står i vägen för ett glatt och trevligt liv.
För just nu och som det har varit de senaste veckorna är det tabletterna i skåpet jag tänker på
Jag tror nog att jag aldrig i hela mitt liv har varit i en sån här situation förut. Jag tror inte heller jag fattar riktigt hur dåligt jag mår.

Jag hoppas inte någon tar illa upp nu men förra veckan försökte jag kväva mig själv..
Men eftersom jag är så misslyckad så gick det inte, min kropp måste ändå ha fått syre på något sätt även fast jag låg minst en halvimme och försökte kväva mig själv. Blev bara yr och hets andades. Mamma var inte hemma så hon märkte mig inte. Men jag låg så tills hon kom hem.. men hon fattade aldrig utan tvingade ner mig i köket för jag hade missat att äta kvällsmålet. Missat och missat hade jag inte gjort, för jag vet mycket väl när det ska tas men jag vill inte. Varje kväll är det så, jag vill verkligen inte äta något kaloririkt kvällsmål. Jag mår bara sämre då :(

Helgen har gått enormt fort. Orkar faktist inte skriva någon blogg igår och det gör jag inte ibland.
Jag vill liksom inte väcka upp massor med känslor när jag skriver bloggar, jag kan bli ännu ledsnare än vad jag redan är och då blir allt bara värre.
Men och andra sidan kan det vara skönt att få skriva av sig!

Igår var jag på stan med mamma. Vi gick runt i några affärer men efter cirka 10 minuter blir jag extremt trött och slö! Det blir jag alltid konstigt nog :S Jag undrar vad det beror på!
Jag ville inte köpa något nytt klädesplagg men en behövande BH köpte jag. Dom jag redan har är så obekväma eller antingen för stora eller för små! Den jag köpte igår sitter perfekt och är jätte skön!
Oj vilket intressant ämne :P  Om jag hade varit frisk skulle jag nog tycka det var mindre märkvärdigt, då skulle jag tycka: Jahapp, en BH -vad bra! Inget mer med det. Men nu tycker jag det är en som en gåva att jag köpte den, som en present. Jag uppskattar den mer med andra ord.

Ledsen var jag igår, det var mjölkens fel. Jag hade tänkt fuska och hällde inte upp någon mjölk i glaset till middagen. Mamma märkte ingenting och det kändes så bra!
Men precis efter måltiden så kommer hon på det, FAN tänkte jag! Så jag var tvungen att dricka ren mjölk och det blev ångest och gråt för den. Men jag hade inget val så jag drack upp den efter en halvtimmes bråk.
Mjölk är okej att dricka till en måltid men inte när jag inte äter. Jag tänker på fett när jag ser ett rent glas mjölk även fast jag vet att mellanmjölken inte alls har mycket mjölk i sig! Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit röd mjölk eller gammeldags mjölk!

Idag har det varit en kort dag. Jag har städat och haft yoga. Mamma har lärt mig det för hon tycker det vore bra om jag blev lite lugn i själen.
Själv tycker jag det är urtrist, men det är en skön känsla efteråt. Man är matt och trött i kroppen men samtidigt blir man väldigt pigg.
Mitt under yoga passet kommer jag att tänka på vågen! Vart ligger vågen någonstans? Är den framtagen i mammas rum nu?
Jag avslutade yogan direkt och gick och kollade och jag hittade den! En ångest och skuld känsla kom som ett
slag när jag såg den. Vill inte säga vad jag väger för jag skäms hade också ätit frukos nyss före yogan så den visade nog lite mer pga det. Men jag mådde inte bra efter det, jag ska nog inte försöka väga mig men det kan bli svårt! :/

Var på IKEA också med mamma och B(lådsas pappa)
Vi handlade lite behövande saker och sen var det tänkt att vi skulle åka hem. Men vår bil är så skruttig och dålig så den startade inte och vi blev kvar på IKEA en lång stund, några timmar. Jag blev extremt trött (som vanligt) redan innan vi gick in på IKEA.
Mammas kompis var tvungen att hämta oss. Sen var det allt skönt att få komma hem!
Började på en ny bok idag. Det handlar om en Somalisk flicka som blir slagen,våldtagen och supermodell. Det är bara en liten del av berättelsen och den verkade jätte bra! Hemsk är den också, om man får en tankeställare att vi i Sverige och andra länder har det riktigt jävla bra.
I boken skrev hon att hon rymde hemifrån för hennes pappa ville gifta bort henne med en gammal gubbe. Hon sprang i flera dagar utan att stanna, utan vatten,mat eller vila. Ibland vilade hon, men bara på natten när det var mörkt. Hennes fötter var såriga och blodiga och hon såg ut som ett skelett.
Boken heter En blomma i Afrikas öken.
Kanske inte så intressant skrivet men jag vill inte skriva hur jag mår idag för det för mig som vanligt på sämre humör! Och jag orkar inte vara mer deprimerad än vad jag redan är..

Imorgon är det behandling på äs igen. Undra vad deras våg visar?
Ska också till praoen igen.

Jag mår illa och har ångest.

Nu ska jag gå och basta.

Jag kan inte säga att jag mår bättre än de senaste dagarna men jag känner inte för att gråta lika mycket.
Jag känner mig bara tom. Men ändå deppig och ledsen.
Fast det är jag ju ofta så det är ganska vanligt humör.
Jag undrar hur länge jag kommer stå ut med det här, det känns som att jag knappt gör det längre. Jag är väldigt rädd för att bli frisk konstigt nog, men det har väll med kontroll antar jag.
Ibland känns det som om jag är helt frisk fast jag ändå vet att jag inte är det.
Det är som om jag lurar på själv på något sätt :/
Idag på praoen fick jag TA i brownies och bre på CHOKLADÖVERDRAG med bara händer.
Kladdigt var det också och konstigt nog fick jag ingen panik.
Var det för att det var så stressigt med allt eller var det för att jag börjar bli frisk?
Vad skulle jag ha gjort för några månader sen om det skulle inträffa?
Som ni vet skulle jag ALDRIG aldrig i hela mitt liv sätta in en godis bit eller sötbit i munnen, och det tänker jag aldrig  i hela mitt liv göra heller. Jag får panik så fort jag tänke tanken, en illamående samtidigt en oro och panik känsla väcker till liv inombords. Om jag skulle göra det utan dåligt samvete till döds, då skulle jag fan undra om jag hade blivit riktigt jävla frisk. För det är normalt att äta en kaka då och då.
Så nej, jag tänker inte bli tjock och frisk.
Jag tänker ialdrig nudda några sötsaker med munnen och ingen ska kunna tvinga mig till det heller!

En tanke slog mig igår kväll. Nu när jag är så stor och fyllig då förtjänar jag ju inte näringsdryckerna längre!
Snart måste jag säkert sluta med dom för att inte bli för tjock! Och då är det ännu mer tecken på att jag blir friskare och friskare!
Jag gråter så fort jag bara tänker på det, jag förtjänar inte dom längre.. för jag har blivit fyllig och misslyckad :(


Måste bara skriva att jag äter som en häst!
Mamma lägger på hur stora onormala portioner som helst! Inte undra på att jag går upp i vikt som jag gör :(
Hon säger att det är normal portioner, men det är det inte. För ingen annan mer än min familj tar så stora portioner :(

Det enda positiva bakom all gråt och ångest är att de på min praoplats tycker jag är en jätte duktig prao-elev. En av dem bästa (skryt lagom!)
Pappa sa också att jag lätt kommer få sommar jobb där. Jag hoppas han talar sanning om den saken för det vore ju bra :P

Jag vill först säga innan jag skriver att jag tycker jag är patetisk som skriver så mycket negativa saker om mig själv.
Men ändå så gör jag det, och varför jag gör det är för att jag tycker och känner så i det jag skriver.
Jag är ett sånt stadium där jag mår sämst och det ända man tänker är negativt. Och vart ska det ta vägen om jag inte kan skriva ner det?


Igår efter jag suttit vid datorn ett tag kom tankarna fram. Den susande vågen av oro,ångest och alla de onda tankarna.
Jag tycker det är hemskt när jag jämför mig med andras viktuppgång och hur helvettes jävla fort det har gått.
Jag mår skit helt enkelt. Jag SER bara fylligare och fylligare ut. Och när jag skriver det här så kommer det tårar, jag river upp tankarna igen som har lagt sig en stund.
Jag har inte vågat kolla mig i spegeln idag, eller inte på min kropp på kvällstid. Jag vill och vågar inte, men jag råkade ändå göra det av misstag. Och det skapar sån ångest och depression.
Jag orkar inte mer. Och jag vet inte hur många gånger jag skrivit det och inte hur många gånger jag säger det till mamma. Ingen verkar förstå. Eller är det inte jag som förstår? Att jag knappt själv inte förstår att jag inte orkar mer? Fast det borde jag göra eftersom jag skriver så deppiga bloggar.
Och jag skriver konstigt idag, jag tycker det men fråga min inte varför. För jag har inget svar..
Jag vill bara försvinna ut ur den här äckliga kroppen som börjar få finnar på kroppen som jag aldrig tidigare har fått förut. Varför ska dom komma nu för? Bara för att ge mig ännu mer komplex än förut? Kunde dom inte ha kommit när jag var frisk så jag kunde få känna av det då, för då skulle jag kunna handskas med det?

Det kanske låter som jag skriver som jag tycker synd om mig själv men snälla tro inte det. Ni avgör om ni vill läsa och kommentera. Jag skriver för att jag måste få ut det någonstans.
Jag undrar vad mina föräldrar skulle säga om de fick läsa igenom  min blogg. Det vore nog ingen idé att berätta om den.

Det är helt OK på praoen och alla är jätte gulliga och snälla. Och det är mest unga tjejer i 20-25 års åldern.
Nackdelen med det hela är väll att man bara har 3 raster, och om jag inte skulle ha varit så fet och behöva äta mina 2 mellanmål och lunch så skulle jag nog bara haft lunchrast.

Jag har extrem ångest och jag är väldigt ledsen. Egentligen känner jag inte för att blogga eller sitta vid datorn. Vill helst gråta i sängen men jag orkar inte mer av det. Känner mig tom på något sätt men jag känner mig ändå vädligt depp.
Åt pasta idag och det gick lite lättare. Jag kunde inte få ur mig några tårar eller jag orkade inte. Jag är ändå ur gråten av vad vågens siffor visade hos kliniken idag.. 1,4 kg upp!!1!!!(!!!)!!!! JAg hoppas det bara är vätska! Hade ätit lite senare också, det kan vara det. Ena behandlaren trodde inte att jag hade gått upp så mycket och sa att det antagligen var vätska eller något annat.
Men endå, mår dåligt när jag bara tänker på att snart så är jag inte underviktig längre!!! :(
Jag väger ca 46 kg nu och har ett BMI på bara 17! Jag vill ha ett BMI på 15 som förut!!
Jag bara ökar och blir fetare & fetare för varje vecka. Man  kan se det på mina ben!! =( =(
BMI på 18,5 är normalvikt. Jag har fan inte alls mycket kvar :(
Och när jag har nått normal vikten, då tror jag fan inte att jag pallar mer.. då kommer jag börja banta igen. För då har säkert ingen koll längre. För alla andra som har varit underviktiga har det tagit så himla mycket längre tid.
Ena behandlaren sa ju till och med att det skulle bli svårt att gå upp i vikt, men blev det det? NEJ!
Jag orkar inte se mig som normalviktig fyllig ful och finnig tjej!
Mitt liv är ändå så himla misslyckat. Jag drömmer mardrömmar på nätterna om att min kropp bara växer. Och nu börjar de byxorna jag köpte i julas sitta lite tight!
JAG STÅR INTE UT!

Praoen gick bara bra, alla var snälla och trevliga. Men det är rätt jobbigt. Det krävs mycket energi.


På kliniken så pratade vi om vad som gör att jag mår så dåligt. Orkar inte rabbla upp allting men det är en del saker. Och alla delarna har något med varandra att göra med.

just nu skulle jag vilja gå till tablettlådan och bara försvinna!! :(
men jag vågar inte, för vad ska dom på praoen säga?
 

Nu är helgen över hos pappa. Jag har inte orkat skriva när jag har varit där, sitter hellre och spelar sims.
Jag kan säga att det har gått bättre hemma hos pappa. Det kanske beror på att min styvmor J inte var hemma?
Hon och mina lillasystrar hade åkt till sin mormor och de övernattat där från lördag till söndag. Och min bror var inte hemma för han övernattade hos hans nya flickvän.
Så det var bara pappa och jag. Det var helt okej.
Jag tror jag har kommit på en till sak som gör att jag mår så dåligt förutom när pappa blir full. Det är nog J som skapar den mest otrevliga och obekväma stämmningen.
Hon och hennes elaka kommentarer,blickar,snokningar. Man kan känna irritationen i hennes omgivning och hon söker ständigt bråk efter mig eller min bror och ibland pappa. ALDRIG är det mina lillasystrar som får skit, aldrig någonsin!
Det bubblar av tankar om henne där och jag kniper ihop allting för man ska inte käfta emot i onödan för då blir det kaos hela helgen. Och det är därför man börjar gråta och blir extra känslig när man kommer till mamma sen på söndags kvällen.
Hon har inget normalt beteende. Nej det kan man inte påstå. Visst accepterar jag att man kan få bli irriterad ibland, för det blir jag också ibland. Men hennes beteende är inte normalt!

Pappa och jag gick på bio när vi var ensamma på lördagen. Han bjöd.
Vi kollade på The Legend. Den  var från 15 år och jag är bara 14. Men jag tror jag fick se den bara för jag var i vuxet sällskap.
Filmen var helt okej, jag tyckte om den men den var lite läskig ibland. Slutet var lite anorlunda men annars var den bra.

Mamma sa idag att skolsyster hade ringt och berättat om mina självmordstankar..
Så nu vet hon det, och min behandlare vet nog också om det nu.
Ska dit imorgon, ensam för första gången.
Och imorgon är det min första dag på prao och jag har lite små ångest över den :(

jag ska inte skriva om hon dåligt jag mår nu när jag är hos pappa. det gör allt ännu värre och jag blir ännu ledsnare och deprimerad.

Det gick snabbt i skolan idag. Var hos skolsyster vid lunchtid och pratade. Jag tog upp mina självmordstankar och att jag inte mår bra. Hon frågade mig om min mamma eller mina behanldare visste om det.
Jag sa som det var, att de inte vet om det och att jag har svårt att uttrycka mig hos mina behandlare.
Hon frågade om hon skulle ringa till både mamma & till mina behandlare och säga hur jag mår osv. Jag sa okej. Jag orkar inte bry mig om vad det blir för efterföljder.. jag vill bara att alla ska veta att jag mår sämre än sämst.

Var på min praoplats idag.. pappa fick presentera mig lite grann. De vet inte om att jag har anorexi men pappa skulle säga det imorgon.
Jag ställde några frågor om vad som gällde. Jag ska börja arbeta där kl 9:00 och sen är det ingen bestämd tid tills när. Man måste ha svarta eller mörka byxor och jag har bara 1 par mörka jeans :S
Ingenting annat passar.. Sen får man en tröja där borta.
De sa att jag skulle få äta där men problemet är att menyn är uppbyggt på pasta (!!!) Annars har dom bara sallader och jag vill inte äta sallad i en vecka :/
Vi får se hur det blir.. kommer nog ta med matlåda vissa dagar.

Orkar inte skriva mer nu. Det känns som en stor klump i bröstet och jag har svårt att andas.
Jag känner också att jag inte trivs här, att jag vill få av mig någonting från mig själv. Skum känsla..

som sagt ska jag inte säga hur jag mår idag. det gör att jag bara mår ännu sämre :(

.. som vanligt är fylld med känslor och oro tankar. Och idag var jag ledig dessutom. Jag skulle egentligen vara själv hemma men mamma kom till lunch och åt med mig så jag inte kunde fuska. Sen skutsa hon upp mig på stan så jag kunde gå där och glo lite, jag sa att jag bara skulle gå i någon timme på stan men det blev många fler timmar. Benen värkte. Sen skulle jag få gå hem (väldigt ovanligt) från busshållsplatsen och det är cirka 1,7 km hem.
Har dessutom lär mig lite yoga övningar av mamma för att jag ska bli lugnare. Så det har blivit rätt mycket motion idag, väldigt mycket mer än vanligt. Har också rört mig extra och sprungit extra fort upp för trapporna.
Jag hoppas det stoppar ännu mer av viktuppgången!
Jag har kännt mig på lite bättre humör den här veckan, ingen ångest över att mina lår har vuxit. Jag tror det är därför att jag inte hade gått upp i vikt från förra veckan. Det gjorde mig lugn.

På stan hittade jag en tunika från BIK BOK. Den var rätt så billig i jämförelse vad de brukar kosta där.
Sen köpte jag en kofta som var svart från ginatricot. Hittade inget mer, eller jag orkade inte köpa något mer och absolut inget onödigt. Fast jag har nog närmare 4000 kr på mitt kort så jag kan slösa rätt mycket om jag vill. Men varför ska man göra det?

Imorgon ska jag till pappa och bo över helgen. Jag vill inte dit!!
 Men jag är tvungen (som vanligt)
Jag hoppas han är på hugget när det gäller mitt matintag för jag känner att jag kan fuska mer än annars.
Nu har jag verkligen ingen motivation längre till att bli frisk. För att kunna bli det måste man gå upp i vikt och det vill jag inte. Jag orkar inte med några fler ångest attacker än dom jag redan har. Men det förväntar mig inte om jag skulle må sämst i helgen pgr av pappa eller nått.

Imorgon ska jag åka och presentera mig på min praoplats.
Jag hoppas jag kommer trivas där. Jag ska praoa där i två veckor och jag börjar på måndag.

nu kom en våg in av må dåligt känslor in igen. bäst jag avslutar här.

En snabbis blogg, måste alldeles strax gå ner och äta mitt kvällsmål = blää, det äcklar mig. Jag är inte alls hungrig! :(


Idag var det pasta i skolan. Jag börja gråta som vanligt men jag kunde behärska mig och jag höll mig. Jag åt inte heller så mycket, max 30 g pasta och inte så mycket sås. Jag drack inte mjölk heller. Fy på mig! Men de borde förstå att pasta är ur jobbigt och jag vill inte ha det! Som tur var det fullkornspasta och det var väll en aning lättare.

Resten av dagen blev skit. Eller jag mådde skit. Ångest som fan :(
Gick till äs-kliniken och vägde mig och var på samtal med mamma. - 2 hg! :)  Jag är så glad men därimot var inte sjuksköterskan inte det. Men det bryr jag mig inte om, för mig kändes det som en lättnad för jag trodde verkligen att jag hade gått upp i vikt igen. Kanske jag trots allt hade förbrännt allt i fredags? Eller en stor del iallafall? Eller det kanske stoppade viktuppgången lite grann? Vem vet men det var en lättnad för mig!

Men det dåliga var att vi ska försöka sluta med att mäta min mat. Eller iallafall jag, men jag vägrar! Jag tänker ALDRIG släppa på kontrollen över det, nej det tänker jag inte göra!
Måste börja äta en ostskiva om dagen också :(  Det vill jag inte, det är bara fett!!!!!!! :(
Måste öka på mjölken OCKSÅ, för att jag tar så lite - tycker de-
1 dl är väll inte lite? Det är tillräckligt för mig!

På vägen hem så var mamma och jag och kollade på gardiner till mitt rum.
Jag hittade ett par urläckra rosa nästan lite lila aktiga gardiner och de passade perfekt i mitt rum. Fick också en kudde av mamma och ett bäddset. Blev glad men jag fick lite dåligt samvete när hon köpte det till mig :/
Jag köpte en till kudde och sen köpte jag en gosedjurs hund som var rosa och den var jätte söt! Jag köpte den för att det passade så bra som prydnad. För jag är ingen barnunge som leker med gosedjur annars :P

Oj, nu var det ett tag sen jag skrev. Jag har inte haft tid om jag ska vara ärlig. Jag har inte orkar heller för jag mår ju skit och sen när jag väl blir på bättre humör och känner att jag orkar så mår jag skit igen.
Men dessutom har det varit mycket i helgen och jag har helt enkelt inte haft så mycket lust heller.

I fredags var det pinsamt. Mat tanten la upp för första gången. Det blev för mycket! 1 vegetarisk hamburgare och en ½ kikärtsbiff och sen potatismos,sallad och mjölk. Jag fattar inte hur jag tillät mig att äta upp ALLT! Okej, jag sumpade lite potatismos men det gör ju ingen skillnad:( Sen fuskade jag med mellanmålet, åt inte frukten som jag skulle ha gjort.
Men jag började gråta i skolan och det var pinsamt för många i klassen märkte det och skulle sitta med mig. Men åh, det är ju så pinsamt!
På kvällen sen skulle vi ha disco för alla klasser på hela skolan. Vi måste tjäna in pengar så det var därför.
Jag kom lite senare och gick hem lite tidigare, jag orkar inte vara kvar där så länge för jag var så trött efter all ångest gråtande. Jag skyllde faktist på att jag måste följa matschemat!
Men under tiden jag var där i några timmar så dansade jag för att förbränna lite. Det var samtidigt lite roligt att dansa med kompisarna och de små 4:orna som var där.
Dessutom körde vi limbo. Och jag har träningsverk i mage och ben. Tänk om jag förbrände bort allt jag lagt på mig under hela veckan på discot? Vad glad jag skulle bli!
För nu sitter jag nästan och gråter varenda sekund i tanke på att jag bara växer och växer. Jag har ALDRIG haft sån komplex och osäkerhet över min kropp. Men det kan man ju förstå om man nästan är flintskallig! Men det är bara ett av komplexen, de största är ju kroppen och hur jag växer!!!:(

Vi hade gäster i helgen också, det är skönt att dom har åkt hem nu. Jag mår inte bra när ofrämmande folk äter frukost samtidigt som mig. Fråga mig inte varför men det är obehagligt på något sätt :/

Just nu känner jag mig uppstoppad. Har ätit mycket idag känns det som, men ändå har det inte blivit mer än någon annan dag. Vi åt pannbiff och potatis till lunch och mamma la upp för mycket. Men jag kunde inte börja gråta eller skälla på henne för vi hade då fortfarande gäster hemma hos oss.
Har många oroliga känslor inom mig om imorgon. Det blir PASTA med KEBABSÅS till skollunch och jag tänker ta det vegetariska altenativet som jag inte vet än. Men ordet pasta får mig att vilja fly från allt. Jag vill inte ha det! :(
Mamma bryr sig inte när jag säger det. Och jag kan knappt fuska för mat tanten lägger ju upp! Fan jag ångrar mig på ett sätt med att jag sa åt henne att göra det. Hoppas hon inte är där!
Ska till äs-kliniken också, jag vill inte gå upp i vikt och jag vill inte VÄXAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!! :(

Mår lite bättre nu, eller ganska så okej.
Vet inte vad jag ska skriva. Jag har inga nya ord, inga nya känslor. Det känns så iallafall..
Det värsta just nu är att jag ska bli större och det har gjort att jag är ännu mer rädd för fett och sånt.
Jag pratade med skolsyster idag, jag bad henne att hon skulle be en mat-tant lägga upp till mig.
Jag mår för dåligt och jag får dåligt samvete när jag lägger upp maten. Jag känner att jag inte förtjäna den men ändå så äter jag...
Jag vill gå tillbaka och svälta som jag gjorde förut, men en liten del säger ifrån och jag lyder den delen. Jag vet inte varför jag gör det men jag bara gör det. Samtidigt så får jag dåligt samvete om att jag inte blir gladare över att vara större och misslyckad än smal och misslyckad.
Jag är större, ungefär cirka 2½ kg tyngre och jag är ännu mer deprimerad än förut. Hur kan det stämma? De lovade mig att jag skulle bli gladare när jag blev större. Är jag det? Nej! Inte på långa vägar, säger dom så bara för att jag ska bli frisk och ha något att se fram emot?
Jag har läst många anorektiska bloggar och de är inte ett dugg gladare när de har blivit friska. De har samma dumma tankar om sin kropp och sig själva!
Jag vill fortfarande inte växa, jag vill inte bli som alla andra. Jag har blivit så jäkla osäker när jag blev sjuk!

Jag orkar inte skriva något, mina ögon är svullna och suddiga och hela ansiktet har blivit uppsvälld av all gråt.
Det ända jag säger är: Jag hatar pasta och jag vill inte bli större!!!!!!!!!!!! :(

4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp 4hg upp
45,2 (!!)
Jag mår dåligt, jag vill inte upp i vikt mer nu. 45,2 är MYCKET! ärligt talat är det SKIT MYCKET!
mina lår är enorma, såg det idag och man kan inte se i syne?!
Och tanken på att jag ska bli mycket mycket större gör mig illamående och jävligt ledsen. JAG VILL INTE BLI FETARE! Jag är inte smal längre, förut kunde jag tycka det ibland men nu är jag så stoooor!

Förlåt, hoppas ni inte tar illa upp! Men jag skriver vad jag tycker och känner, sen är det upp till er om ni vill läsa.

Var på äs-kliniken med pappa idag. Jag tog inte upp alkoholproblem. Jag sa därimot att han var dålig på att se till mig när jag skulle äta mellanmålen.
Pappa sa att han tyckte jag åt väldigt långsamt, runt 1 timme. Kan hålla med honom om att jag sitter så länge, men inte hemma hos mamma. Där går det lättare konstigt nog, iallafall oftast.
Det blev ingen matökning som tur var, de frågade mig massor med frågor om när jag skulle släppa taget och bara börja äta av allt.
ALDRIG tänker jag göra det, inte på egen hand för då ser jag mig själv som fet,fet,fet,loser,loser,loser och mycket mer!
De sa att jag måste sluta räkna kalorier och få kontroll över något annat men jag fattade inte vad hon menade med det. Men det vill jag inte heller släppa, för det är en sån självklar vana!

Åh jag vill bara dö, allt ska vara så jävla jobbigt!
Massor med läxor och prov, dessutom är det jobbigt i skolan just nu.
Och sen har man anorexi på köpet och det gör inte vardagen lättare!
Jag orkar inte mer, jag vill bara strejka och gå och lägga mig :(

Det blev heller ingen tyska resa för min del, jag tror inte jag klarar av det!
Bajs på allt !! :(

Åkte hem till mamma idag igen, sköönt!
Då slipper jag allt helvette hemma hos pappa. Nu när jag tänker efter så kanske inte så mycket är hans fel, han kan inte hjälpa så mycket att jag hatar att bo där. But still, det finns mycket som man skulle ändra på..

Det blev som en känslo våg när jag kom hem till mamma, det brukar bli så. Jag börjar tänka på alla läxor och allt så måste göra och det skapar en sån ångest och oro att jag bara bryter ihop. Sen kommer tankarna kring den vita pastan upp och hur det blir med tyskland resan. Mycket mer rabblas upp i mitt huvud och det bara snurrar runt och jag mår bara sämre och sämre. Till slut bryter jag ut totalt och börjar gråta hysteriskt. Allt jag har hållt inom mig hos pappa kommer ut.


nej nu orkar jag inte skriva mer..
det här fick bli en kortis blogg!

Detta är en bild på mig för ungefär ett år sedan, när jag var frisk och hade "tjockt" hår i skillnad från nu.
När jag ser den här bilden blir jag ledsen, för jag vill ha tillbaka mitt gamla hår men jag vill inte ha tillbaks de mulliga kinderna ( man kanske inte ser dom just där men jag vet att jag har det annars)
Kan man inte få spola tillbaka tiden? :(

Var precis ute på en promenad. Mina behandlare och jag har kommit överens om att jag får gå i max 20 minuter under vuxet sällskap i lugn takt någon gång i veckan.
Men jag gick själv nu och jag sprang. Så nu känner jag mig helt trött och ändå sprang jag bara i 5 minuter..
Ordet sprang kanske är ett ord att ta i med, men jag joggade under ett ganska snabbt tempo.
Men varför blir jag så trött för?
Det känns iallafall bra och ångesten släppte lite grann.
När jag tänker tillbaka så minns jag när jag kunde springa 5 km på pricken 30 minuter UTAN att stanna och bli trött.
Min kondition nu är helt kass -.-

Mår liite bättre än igår. Igår var en skit dag och jag är fortfarande ledsen för att jag åt den vita pastan. Nu när jag tänker efter så ångrar jag mig. Varför var jag tvungen att äta den? Och en normalportion? Om det ens var en normalportion?
På måndag är det raggmunk. Har inte ätit det för att det är på förbjudna listan. ALLT som har med pannkaka är på förbjudna listan, förutom mammas spenatpannkaka som är supernyttig och skit god!
Jag vet inte hur det kommer gå, jag känner verkligen inte för att få något hysteriskt utbrott som i fredags. Det var pinsamt!
Tur att mina vänner fattar lite grann att det är enormt jobbigt.
Jag ska också be skolsyster prara med mat tanerna om att de lägger upp på tallriken för jag klarar inte av det längre!

Pappa blev inte full igår. Jag tror det var för mamma hade sagt åt han.
Det var bra iallfall, för jag tror inte jag skulle orka med det ärligt talat.

Jag mår skit.
Ända sen igår kväll har jag mått dåligt. J har ett irriterande humör vilket man märker rätt så bra och det är inte kul för ibland blir hon bitchig eller får något slags utbrott.
Jag grät mig till söms igår, för det är hemskt att vara här pgr av stämningen och hur de knappt har någon koll på när jag äter.
Jag skickade sms till mamma och bad och bönade att få komma hem till henne men hon sa att det går inte. Hon kommer inte vara hemma så mycket och hon vill inte lämna mig själv i huset. Kan förstå henne till en viss del, men om hon skulle veta hur dåligt jag mår när jag är här borde hon ändå säga ja.
Men hon lovade att hon skulle prata med pappa nästa dag och det har hon gjort nu. Man märker redan hur han verkligen anstränger sig för att komma ihåg.

Idag var jag ju i skolan.. det var verkligen ingen bra dag, Skolarbetet gick inge vidare och ingenting ville funka. Jag var lite deppig från igår men det var ingen som märkte av det.
Men sen var det skollunch och det var ju pasta. VIT PASTA!!!!! (!!!!!)
Och jag kände verkligen inte för att äta det men jag tog det iallafall.. och jag åt upp under tystnad och överstigande ångest. Till slut kunde jag inte hålla mig för gråt och jag bröt ihop i matsalen,  och då märkte mina kompisar det. Dom tog min uppätna tallrik och vi gick till skolsyster.
Jag mådde så jävla dåligt samtidigt som jag nästan skämdes över när jag fick vila i vilorummet. Jag kunde inte andas och jag hyperventilerade (stavning?) och darrade. Jag grät väldigt länge tills mina vänner hade försökt peppa mig och säga att jag var duktig m.m
Jag känner mig inte duktig, jag känner mig dålig. Skolsyster kom in en stund också men lämnade oss när jag hade slutat hetsandas.
Och jag som trodde det skulle gå bättre idag än vanligtvis men icke. Jag mådde sämre än förra gången jag åt pasta, men den här gången var det ju också vit pasta!
jag lyckades hålla mig den sista timmen i skolan med att inte gråta men när jag satte mig i bilen så grät jag.
Pappa ställer så dåliga frågor när jag är ledsen, det gör mig irriterad.
Nu är det kväll och jag känner fortfarande gråten i halsen, jag har pratat med mamma men hon har inte haft tid. Och det gör mig ännu ledsnare.. igår och iförrgår har inte ångesten varit till så mycket besvär och det har gjort att jag mått lite bättre. Men nu mår jag bara SKIT igen!! :(

jag orkar inte mer, jag vill bara gå och äta massor med piller och dö.
jag är inte smal, man ser fan inte ens mina revben så mycket längre för magen putar ut för mycket.
jag vill vara värst, inte duktig. JAG VILL BARA DÖ! :(

hoppas inte pappa blir full ikväll för då vet jag inte vad jag gör!

Det känns som att jag nästan är frisk fast samtidigt vet jag att jag inte är det.
Det känns också som om alla tror jag är frisk, att det är en självklarhet att äta av allting. Men för mig är det ju inte det.. men varför känner jag sånna känslor?
Det gör mig faktist lite förvirrad :(

Har ångest nu, jag kom på att tänka på lunchen. Det var buffé. Och jag tog chili con quorn (vegetariskt) för det andra kött-altenativen var typ bacon och såser m.m
Jag vill inte heller ta det andra vegetariska altenativet som var vegetarisk lasange.
Jag fick ångest för jag tror jag nästan tog för mycket..
jag funderar på att be någon lägga upp för det är för svårt.
 De andra gångerna har det oftast blivit för lite och det var första gången idag jag tog mer än vad min vilja ville.
Visst skapade det ångest men jag valde bort mjölken helt så det blev ändå enklare.
Det är inte heller så lätt att äta för de andra kompisarna tar så jävla lite, iallafall ibland. Och det förstår jag eftersom de får inte välja på det vegetariska och veganska altenativen.
Jag har nog bara tagit vegetariskt under hela tiden i skolan när jag började med lunchen, iallafall så gott jag vet just nu.
Men efter jag hade ätit upp, jag åt upp nästan allt men jag lämnade ungefär några matskedar med chili con quorn och bara lite potatis, så frågade mina kompisar hur det kändes.
Jag sa som det var, att det var jobbigt för jag visste inte om det var för mycket, själv tyckte jag att det var enormt mycket mat. Men de tyckte att jag åt en normal portion och till och med en av tjejerna som äter mindre än oss alla tyckte det.
Jag blir så förvirrad av vad som är en normalportion. Nästa gång jag träffar skolsyster ska jag be henne att hon ska säga till mat tanterna att de lägger upp.

Åkte hem till pappa idag. Det känns inte bra, men det visste jag ju ända sedan det blev sämre hemma hos pappa.
På måndag är det ätstörnignskliniken och då ska bara pappa och jag gå dit :/ Jag tänker säga vad som är dåligt då, och det kommer bland annat vara över hur lite han har koll på mig. Idag märkte han inte ens när jag fuskade med mjölken och tog vatten istället. Han brydde sig inte när jag åt mellanmålet. Han har noll koll.
Det är nog det värsta, att jag måste äta det jävla mellanmålet själv hela tiden.. det tar cirka en timme att äta det för att det är jobbigt.
Fattar han inte att det är jobbigt?!

Nu ska jag spela sims i någon timme, det gör att tiden går fortare...

Usch, det är ingen behaglig känsla i magen just nu. Det spänner som VANLIGT! Men det är något jag måste leva med..
Därimot vill jag inte leva med så lite hår på huvudet, det är något jag verkligen är ledsen över. Förut hade jag åtminstonde hår som täcker helt på huvudet när man hade uppsatt(var väldigt tunnhårig förut), men nu, nu ser man själva huden på vissa ställen. Jag hatar verkligen det! Jag hoppas verkligen att det växer ut igen och SNART!
Min hud vill jag också klaga på, den är hela tiden torr och speciellt mina händer och fötter, irriterande jobbigt!

Idag, första gången på länge så skrattade jag lite grann. Jag var på bättre humör än på länge.
Det var ju rätt så positivt men en tanke inom mig säger att jag ska vara tråkig och torr och osocial hela tiden.
Något säger att jag inte får mår bra och utan att jag tänker på det så blir det automatiskt att jag inte skrattar åt något. Men idag så gjorde jag det åt en disskution som en i min klass drog igång, jag asgarvade inte men jag fick fram lite skrattljud.
Det är många i min klass tror att allt går bra nu och att jag mår bättre ,och vistt gör det, men inte så bra så att jag skulle kunna smälla i mig en korv eller en pannkaka eller något annat förbjuder. För jag kan inte äta allt och det är väldigt mycket annat som jag inte kan göra och äta som är normalt.
Jag är långt ifrån frisk och det vet jag, men inte dom :/

Trotts detta så var det jobbig mat i skolan idag men idag kunde jag ända dölja det helt. Fiskbullar står det på matsedeln.. och det ville jag inte ens smaka på, så jag tog det vegetariska altenativet som var quorn i dillsås.
Det skulle väll föreställa som fiskbullar, och det var helt okej.. bara att såsen blev lite jobbig men som jag sa gick det ju att dölja och senare tänkte jag inte mer på det..

Åt för första gången linssoppa idag till middag. Det var faktist rätt gott.
Förut när jag var frisk skulle jag aldrig smaka på sådanna saker som linser,bönor,keso och ja väldigt många saker. Men jag vet inte om det är just nu jag helt plötsligt bara börjat ätit det för att det inte spelar någon roll vad för nyttig mat det är eller om det är pgr av ätstörningen eller något annat.
Jag fattar inte varför jag inte velat ätit det förut :/
Dessutom är det ju såå nyttigt!

Glömde skriva att i måndags tyckte mina behandlare att jag var jätte duktig som kämpade på och att jag var stark. Jag kan faktist inte hålla med, jag ser inte det i mig själv. Jag ser bara allt som jobbigt med maten, men det har väll också lite med ätstörningen att göra.

Kollade också mitt konto nyaa och jag har över 3000 kr!
Jisses, det hade jag faktist ingen aning om! Men jag ska nog spara till vårkläder och behövande saker..

Imorgon ska jag till Pappa och vara där hela helgen.. JAG VILL INTE, men jag har inget val :(