Cornelias blogg

http://footprints.webblogg.se/ är min nya blogg. Känns som jag behöver en ny bara för att den här bloggen har alltid så deprimerande blogginlägg. Read it or leav it! kan man ju säga hihii.
Aja, det blir nog inga fortsatta inlägg här i alla fall!

Nu är jag nog tillbaka i bloggandet igen. Det här går inte längre. Har snart fastnat i skiten igen och jag känner att jag måste skriva av mig. Mamma gav mig det rådet att börja skriva också, du borde nog få ut dina känslor sa hon. Och det är nog helt sant för mina tankar är så många och jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Har gått ner 4 kg under sommaren. Det är visserligen inte särskilt mycket kanske, men i tanke på att man har varit normalviktig så är det inte något bra tecken. Särskilt inte från en som har haft anorexia i några år.
Men det här är annorlunda. Jag skulle inte kalla det anorexia. Ärligt talat så är jag så förvirrad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mina onda tankarna säger inte åt mig att gå ner i vikt. Det snarare tanken och rädslan om att gå UPP i vikt som alltid har funnits där, ända sen jag blev sjuk. Jag snåläter för att jag ska vara säker på att jag inte ska gå upp i vikt. Det har inte alltid varit så, i våras hade jag riktiga komplex över mina ben och var det något jag slösade oehört mycket tid på. Min tid spenderades på mina lår och att jämföra mig med andra tjejers smala ben. Men konstigt nog så har mina komplex försvunnit när jag gått ner i vikt. Jag skäms inte över min kropp längre, absolut inte. Är ganska nöjd nu när jag är lite tunnare. Och det är det som är problemet. Rädslan för att gå upp i vikt och lårkomplexen är det som är problemet.
Det är sjukaste är också att jag har inte straffat mig själv med maten. Jag har såklart håll igen vissa måltider, men aldrig plågat mig med hunger. Jag har "lyssnat" på min kropp, ätit tills jag är mätt. Det har gått bra tills idag då jag har varit darrig i kroppen. Men har ätit lite ordentligare idag. Fick världens ångest när jag såg att jag hade gått ner över ett kilo i vikt på vågen i morse.
Jag har två sidor i mig själv. En sp, vill gå ner i vikt och en upp i vikt. Jag får ångest av båda delarna om jag gör något av dom. Samtidigt vet jag att jag inte kan fortsätta såhär. Det måste få ett slut och att jag kommer in i de vanliga rutinerna igen.
Eftersom jag känner mig själv så vet jag att jag är en rastlös person när det kommer till min kropp. Om jag skulle gå upp till min normala vikt igen så skulle jag snart vara sugen på att gå ner igen bara för det är så härligt att straffa sig själv. Låter helt sjukt men det är känslor som säger att det känns bra att straffa sig själv. Och jag kan aldrig lära mig acceptera min kropp. Det är något jag har försökt i snart ett år - att acceptera min kropp över hur den ser ut. Det har inte funkat med träning, det slutade med att jag tränade 5 gånger i veckan och då snackar vi inte lite träning utan träning som typ 1,5 mils cyklande varje dag plus hårda träningspass 5 ggr i veckan.

Är så ledsen över mammas hjälpande hand. Hon säger att det kvider i hjärtat när hon ser på mig. Hur tunn jag blivit. Det är visserligen hon som reagerat mest av alla, men eftersom hon ser mig varje dag så är det kanske inte så konstigt. Jag funderar på att be henne att ringa ätstörningsenheten. Jag tror jag skulle behöva ett samtal som får mig att öppna ögonen. Ett samtal om hur man äter. Jag håller på att glömma bort det där trots att jag vet exakt hur man ska äta...

Skönt att få skriva av sig igen asså. Jag gör det här för mig själv och ingen annan. Om det är någon som läser eller lyssnar så blir jag väldigt glad och rörd. Men det är inte det som är poängen. I need to write my feelings down!
Funderar faktiskt på att skapa en ny blogg. Känns inte så kul att skriva i anorexibloggen, den tiden är nu förflutet även om jag dealar med samma problem. Jo men en ny blogg ska jag nog göra, som en ny start liksom!

Hej alla människor! Eller ja, det kanske inte är någon längre som läser min blogg. Jag har ju inte uppdaterat på flera månader..  men förhoppningsvis så kanske det är nån som tittar förbi i hopp om att jag skrivit något tecken på att jag lever...
Och lever det gör jag! Jag mår faktiskt helt okej. Det har hänt mycket under sommaren som har varit positivt.
Jag har för det första inte anorexia längre. Visst mina tankar finns kvar och under dom senaste veckorna har det varit lite extra jobbigt, men jag är fortfarande på spåret och tänker inte balla ur för några elaka tankar!
För det andra så har jag börja äta godis en gång i veckan. Jag kan själv inte fatta det! Men en dag för inte så länge sen så såg jag en godisbit på bänken och då tänkte jag: " Vafan, jag måste väll bli som alla andra nån gång och unna mig något!". Och sen dess har jag ätit godis varje lördag tillsammans med någon kompis. Som sagt, det går framåt :)

Det finns en sak som jag får sjukt dåligt samvete över. Det är alla ni bloggläsare som under min period när jag hade anorexia har försökt peppa mig till 1000%. Jag är hemskt ledsen att jag inte har läst era bloggar. Det har inte fallit mig in och jag känner mig som en riktig svikare. Men jag ska försöka skärpa till mig nu till hösten. Jag kanske skriver ett inlägg här på bloggen då och då och sen ska jag fan i mig se till att läsa era också!
Hur svårt kan det vara liksom?!

ha det bra så länge<3

Det var ett tag sen jag skrev. Det var mycket för veckan, vi hade nämligen konsertvecka och jag dansade hela dagarna. Ni ska bara veta hur trött man var efter det.. därför orkade jag inte riktigt skriva.
Jag hade konsert i söndags och det gick jättebra! Det är också sorgligt för det var vår sista konsert på den skolan, och jag kommer sakna det så mycket. För att ha konsert är en härlig upplevelse!

Annars är det helt okej med mig. Tänker inte skriva så mycket mer för den här bloggen blir bara mer och mer ointressant för mig. Sorgligt nog.
Men det kanske så det är när man mår dåligt, då vill man skriva av sig och sen när man börjar må bättre så finns det andra saker som intresserar en mer. Fast jag kommer nog kanske fortsätta skriva men inte lika ofta.

Jag undrar inte om man kan kalla att jag har anorexia längre utan bara en ätstörning. För idag fick jag min mens (för första gången på över 2 år!!!!!!!!!!!!!) och när man får den och är normalviktig + att man inte har så mycket ångest över maten, då borde man inte kalla det anorexia va? Självklart äter jag inte godis,korv,sötsaker och mycket annat. Den listan är fortfarande lång. Men jag borde ändå kanske inte klassas som anorexi längre? Det skulle faktiskt vara en lättnad.. fast samtidigt en annan konstig känsla. Jag ska nog fråga min behandlare och om hon svarar att jag inte har det längre, kanske det kommer som ett slag i ansitket.. men den smällen får jag väll ta då .

Det går lite upp och ner för mig. Inte med maten, men med humöret. Ibland är jag glad och ibland depp. Men det kanske är så det ska vara?
Jag har iallafall en känsla av att snart vill jag ha en förändring. Snart kommer tankarna börja spöka riktigt mycket och jag kommer att börja gå ner i vikt igen. Det skulle faktiskt inte förvåna mig, för det har hänt tidigare, som förra våren.
Men det är väll då jag måste bita ihop, för nu har jag ju byggt upp så himmla mycket. Saker som vore synd att  förlora igen,mina vänner till exempel och variationen av mat. För bara några månader sedan skulle jag ALDRIG ha stoppat i mig ett bröd som innehöll 108 kalorier, nu äter jag det nästan varje dag.

Och idag ska jag på Friskis&Svettis för första gången. Det ska bli intressant och jag hoppas verkligen att det är kul så det finns någon sport för tillfället att hålla på med. Många säger att träningens resultat syns efter bara någon månad, om det är sant eller ej det vet jag inte. Men det vore ju rätt bra för jag vill se vältränad ut. Och smal.
Ska dit med två kompisar som brukar träna där, jag hoppas verkligen att jag tycker det är kul så jag kan bygga upp vänskapen med dom lite mer.

Idag har jag varit hos en läkare på äs-enheten. Jag har inte skrivit om det så mycket men jag har ganksa mycket problem med magen. Den sväller upp och blir gasig. Det började typ när jag var 10-12 år men de tidigare läkarna jag har gått till har inte tagit det så seriöst. De har trott att jag käkat för lite/mycket fiber osv.
Men äs-enheten har verkligen brytt sig, vilket känns bra. För min mage är verkligen ett stort problem för mig.
Läkaren jag var hos skrev ut tabletter mot gaser, så nu får jag hoppas att det fungerar! Hon hade också misstankar om laktos, och jag ska ta ett blodprov och se om jag har det.
Nej, jag måste säga att det känns bra o ha varit där. Jag hoppas innerligt att jag får slut på mina magproblem!

Ska inte väga mig på typ 3 veckor enligt äs-enheten. Jag vet i fan om jag kommer klara det.
Jag kommer nog att väga mig hemma även fast jag inte får det. Så får det bli, för tänk om jag rusar upp i vikt? Det skulle inte förvåna mig eftersom de senaste gångerna går jag upp typ ett halv kilo i veckan. Jag hatar verkligen det. Min kropp är så fet och glupsk!

Jag orkar ingenting idag, fattar inte hur jag står ut annars.
Har gått upp i vikt igen. 4 hg. Behandlaren säger att det inte är betydelsefullt eftersom man pendlar i vikt. Hon ljuger säkert för jag har aldrig gått ner igen efter enligt hennes "pendel vikt".
Jag mår dåligt, snart har jag ett BMI på 20 och jag tränar inte ens. Hur ska jag kunna visa upp min fula kropp i sommar.
Det är OK att gör det när jag har kläderna på, men utan... fyfan säger jag bara!
Behandlaren säger att jag möjligtvis måste gå upp till 55 kg eftersom jag inte fått tillbaka min mens. No way! Så fet vill jag inte bli, det märks ju att jag har blivit fet. Mina kompisar i skolan verkar inte lika intresserade av mig längre även fast jag gör mitt bästa. Ger dom komplimanger, frågar hur dom mår...
Jag känner mig underlägsen igen. Jag vill känna som i fredags, få den uppmärksamheten som gjorde mig äkta glad.
Ska de krävas att göra en hel dans för att vända blickarna hos ens vänner? :/


Förresten, jag ska börja träna på friskis&svettis.

Idag har jag varit glad ända sen vid lunch!
Hela den här veckan har varit stressig och jag har mått i princip lika dåligt som förra veckan då jag skrev om alla mina tyngder.
Innan lunch vad jag rätt nervös och lite orolig. Det är nämligen så att jag har gjort en koregrafi (dans) till en låt som vi ska dansa till på konserten. Egentligen fick jag ju inte vara med på dansen för min danslärare, eftersom jag åkte till Sälen och missade en lektion. Men jag hade tur för en annan tjej hoppade av på låten Stay´n Alive och jag fick ta hennes plats. Och det var så att jag hade lovat tillsammans med en annan kompisar att göra koregrafin till den låten.
 Men den kompisen jag skulle ha gjort den med var inte angagerad och verkade inte så intresserad över att göra den med mig -.-, hon var också sjuk.
Fast det var det bästa som kunde ha hänt.
Jag visade upp dansen jag gjort själv för hela min dans grupp och ingen hade sett den förut.
Jag visste inte vad folk skulle tycka och tänka om dansen. Sen hade jag väl inte så mycket val heller att inte visa upp den men ändå. 
Jag dansade och det var det bästa som hänt mig under flera veckor. För alla berömde mig och visade sin uppskattning över koregrafin. Jag blev så jävla glad och jag fick en stor kram av min danslärare. Så jag kände mig nöjd när jag lämnade danssalen! Har inte varit så glad på länge över alla posivia kommentarer jag fick. Ä N T L I G E N kände jag mig uppskattad. Det nog över ett år sedan jag kände mig riktigt uppskattad som idag. Shit vad bra det kändes i mig efter det!

Som sagt så har veckan annars varit pain in the ass. För det mesta.
4 prov varav 3 nationella. Får hoppas att det gick bra på dom. Min nervositet över proven börjar minska rätt kraftigt, det har till och med varit kul. Speciellt på engelska muntliga.

Och natten till tisdag kommer mamma hem från Thailand och det ska bli skönt o ha henne hemma igen. Har haft min moster hemma hos oss och ibland min morbror, det har inte varit kul för jag irriterar mig lite på min moster. Hon pratar med oss som om vi vore små XD Jag vet inte om hon är så barnslig men det är irriterande :P

Nej nu ska jag sätta mig till ro framför TV:n och kolla på lets´dance.

En deprimerande vecka säger jag bara. Mamma är i Thailand och det är mycket som tynger ner mig. Jag vet inte om det beror mycket på mamma, men jag tror inte det. Jag känner mig bara så himla ensam. Den här veckan har jag inte sagt många ord till mina kompisar, har liksom varit i min egen värld på något sätt. Nu låter det som om jag är jättedepp men det är jag inte, men det är inte OK.
Jag vet inte om allt är mitt fel med att inte prata med mina kompisar så mycket. Men det känns som om alla har någon kompis och inte jag. Jag är bara någon som man tar när den andres kompis är borta för stunden. Och när jag säger borta för stunden menar jag att den personen kanske är på en annan lektion eller så, för vi bråkar aldrig jag och mina kompisar.
Visst gäller detta bara i skolan, har ju en väldigt bra kompis utanför skolan. Men ändå, jag orkar inte heller ta massa insiativ till att prata just nu för det är andra saker som tynger ner mig.
För att elaka mattankar har börjat dyka upp igen. Och inte bara det, jag är väldigt orolig inom mig.
Varje dag känns det som om jag tar för mycket mat på tallriken. Min känsla för uppläggning av mat är helt borta sen mamma började lägga upp mat på min tallrik. Jag kan inte koppla min hunger med mängden mat på tallriken.
Visst kör jag alltid tallriksmodellen och försöker tänka reglerna för en normalportion i huvudet, men det blir bara svårare och svårare att se vad som är en lagom mängd. Speciellt grytor är skitsvårt. Jag vet att det ska vara 1,5 dl gryta, men det ser ut och känns som om det blir så mycket mer!
Och i tisdag åt vi pasta, jag tog för mycket enligt min moster. Hon tänkte sig inte för och hojtade ut: "Det där var VÄLDIGT mycket"
Jag vet att hon inte menade något illa, jag är tacksam för hon sa det för det var lite mycket, tog också bort typ en tredjedel av det men ändå. Självklart sårar det mig, men det mesta är oro över att jag äter för mycket. Om jag jämför andras portioner med min så ser min alltid mycket större ut. Det känns som om jag käkar skitmycket :(
Jag vet inte vad jag ska göra, det är bara så himla svårt. För det finns en tankespärr inom mig, OM jag skulle ta lite mindre så kommer det bli jättemycket mindre. Den tanken stämmer ju såklart inte, en köttbulle mindre är ju alltid en köttbulle mindre. Men jag får panik över att det kanske blir för lite ändå fast det inte blir det.
Tänk om det skulle bli för lite, det får inte hända. Det känns som om jorden går under av någon konstig anledning :S
 Jag måste vara helt störd, ärligt talat, jag kan ju självklart inte styra impulstankar, men varför ska det vara så jävla svårt?! :(
Nej , jag skulle verkligen behöva träna upp mitt ögonmått. Men hur?!?!

Jag har en annan sak som tynger ner mig mycket också. Men den tänker jag inte berätta nu för det orkar jag inte.
Därimot så var min helg den bästa helg jag haft på länge! Jag har haft så jävla kul i Sälen. Jag skrattade säkert över en timme på bilresan hem och så mycket har jag nog inte skrattat någon gång i hela mitt liv. Mycket berodde nog på att man åkt slalom hela helgen så att man blev helt trött och slut.
Det var också fint väder, klarblå himmel och solsken! Dessutom var det knappt något folk i backen :D:D
Jag som lärde mig åka slalom vecka 8 har redan åkt svarta backar 3 ggr. Hehe jag är lite stolt över mig själv över det. Fast jag råkade stuka tummen sista gången jag åkte i en svart backe -.-

Nu ska jag gå, ska läsa bloggar imorgon när det äntligen är fredag och helg!

Jag hinner inte skriva mycket. Bara två saker. Ska sova sen för jag har nationella prov imorgon i engelska. JAG ÄR NERVÖS!

Det gick inge vidare på äs. Nya siffror och det plågar mig för jag har gått upp 1 kg igen. Blir så less, för jag är ju redan normalviktig, varför går jag upp som värsta fettot för? Om jag går upp ett till kilo väger jag ÖVER det jag gjorde innan jag började går ner i vikt sommarn 2007!!  :( :( :( :(

Men jag försöker inte tänka så mycket på det nu.
Jag har nämligen fått erbjudandet att åka till Sälen med en kompis nu över helgen. Så ska dit och det ska bli kuL! Är lite nervös med maten men det kommer nog att gå bra.

Jag känner mig en aning tom. Inte på det viset att någon har gjort något eller maten. Jag har nyligen läst ut andra Twilight boken "När jag hör din röst".
Böckerna är så jävla bra (bästa jag läst), och nu känns det så tomt när man läst ut dom. Eller okej, jag har två böcker till i den bokserien men jag hade inte tänkt läsa den riktigt än för jag har två andra böcker i skolan o läsa.
Faktiskt måste jag säga att dom böckerna gör mig på bättre humör, jag kan koppla av och njuta av böckerna istället.

Imorgon blir det ätstörningsenheten igen. Gick förresten aldrig förra veckan, blev sjuk och är fortfarande lite krasslig.
Men imorgon, ja då ska jag dit. Nu vare två veckor sedan jag vägde mig där. Hoppas det inte visar för mycket :(

Och på lördag åker min mamma till Thailand. Hon fick det i födelsedagspresent för att hon fyller 50. Men det är bara min lådsaspappa och hon som åker. Hehe jag har tjatat lite på att hon ska köpa väskor och addidaströjor där borta :)

Nej jag har inget mer o skriva. Tom är jag idag, men inte deprimerande tom. Bara desperat efter dom där jäklans braiga böckerna. JAG REKOMENDERAR!

Jag hade det riktigt bra i Sälen. Bättre än vad jag hade trott och jag hade inte behövt oroa mig särskillt mycket med maten.
Vi fick nämligen buffe till lunch och då fanns det ju lite o välja på. Eller ja, för min del fanns det bara en sak o välja på bland alternativen och det var pasta med köttfärssås. Jag hurrar inte, men det var iallafall bättre än pizza,tacos eller någon äcklig gulashsoppa som såg blaskig ut. Man kan nog säga att jag levde på frukt, köttfärs och pasta de två dagarna jag var där. Jag lyckades inte käka för mycket eller för lite, så maten har gått BRA.
Och sen som jag har börjat märka går det mycket bättre med tankarna när man är borta med kompisar, så jag trotsade mina tankar och åt ett bröd som var förbjudet. Ett bröd som restaurangen verkade ha bakat, som jag inte visste vad de innehöll, varken kalorier eller ingredienser. Det ända jag vet var att det smakade fullkorn eller råg.
Och om jag ska vara riktigt ärlig så var det de godaste bröd jag ätit under dom här åren jag har förbjudit mig själv det. Det kändes mycket mer tillåtet eftersom jag också hade rört på mig så mycket i backen, slalom ger mycket förbränning. Man känner verkligen hur det ekar i magen om man inte käkar då. Så jag och mina tankar blev kvitt. Jag fick bröd jag ville ha och mina tankar fick förbränningen ^^
Allting handlade ju inte bara om mat utan det var så jäkla häftigt i Sälen. Har aldrig varit där förut eftersom jag precis har lärt mig slalom, men vilken upplevelse. Jag vågade inte på att åka i någon svarbacke, men jag körde i en röd off-pist. Annars åkte jag bara i de röda och färgerna neråt. Jag hade kul och jag umgicks med folk jag aldrig annars skulle umgås med, som till exempel i pararellklasserna :O


Nu har det gått några dagar med att inte dricka någon n-dryck alls. Jag känner att min kropp reagerar på det.
Idag till exempel, mina händer är svinkalla och blåa och jag fryser lite grann. Kände mig till och med lite yr. Är fortfarande lite småarg på behandlarna, dom la ju inte till något på mitt matschema. OKej, visst har det inte gjort något för jag har kommit upp i samma kaloriantal som förut (med lite ansträngningar) men jag är fortfarande hungrig om jag till exempel äter 2000 kalorier en dag.  Min kropp borde vara nöjd, jag kan ju inte käka HUR mycket som helst, jag går ju fortfarande upp i vikt -.-

Imorgon är det ätstörningsenheten igen. Jag hoppas verkligen att jag inte har gått upp i vikt. Det är bara att hålla tummarna .

Sportlovsveckan har varit rätt bra. Jag har haft fullt upp varenda dag och tiden har susat förbi som ingenting hade hänt.
Jag kunde också slappna av för jag hade faktiskt inte gått upp ett enda hekto på en vecka! (?!).
Nu är det inte lika bra när jag vägde mig idag på ätstörningsenheten. Jag skäms så mlt över min ständigt nya vikt :(

På torsdag gäller det. Då ska jag åka med klassen till SÄLEN! Jag har aldrig varit där förut och jag kan tänka mig att skillnaden på backarna här i örebro och i sälen är en VÄLDIGT stooor skillnad. Är lite orolig hur det hela ska gå, speciellt med maten. Ska ta med mig extra näringsdrycker ifall det skulle krisa sig med någon måltid. Vi kommer nästan hela tiden att få mat, men man undrar ju vad det kan vara. Korv med bröd skulle jag aldrig röra liksom. Då kanske näringsdryck eller restaurangbesök är lösningen i mitt fall?
Ni får önska mig lycka till i sälen. Jag ska nog hålla mig till gröna, blåa och möjligtvis de röda backarna. De svarta ska jag inte ens vända blicken till, hehe. Min kropp har liksom inte vant sig vid alla dessa backar än, jag blir rädd bara jag åker i en barnbacke ^^ .  FAST när jag åkte för andra gången i Storstenhöjden åkte jag faktiskt mest röda backar, så så dåkigt är jag ju inte :D


Och sen idag var jag på äs. Tänkte inte skriva så mycket om det, men jag har gått upp i vikt. 5 hekto som VANLIGT :(
Men nu får det fan vara stopp på det. De bestämde att jag skulle sluta med n-dryckerna helt nu. Sista klunkarna blir väll på torsdag när jag är i sälen. Fast jag förstår inte... de la inte till någonting som kompesation. Är de knäppa eller? Jag har fortfarande problem med att komma upp till 2000 kalorier, minus 300 kalorier och det blir ännu mer problem. Jag blir upprörd och ledsen :(
Jag sa att jag skulle försöka äta lite mer på lunchen även fast det är svårt. Tallrikarna är så små och det ser ut som man tar värsta jätteportionen fast man ibland tar för lite. Jag undrar ibland vad mina kompisar egentligen tror om mig när min tallrik är proppfull och inte deras? Den tanken plågar mig varje dag. Jag brukar skynda i mig maten för att det inte ska se ut som om jag är gluppsk eller matälskare... eller något liknande.

Nej nu ska jag inte fortsätta skriva. Måste ner o äta som vanligt.
Hoppas alla ni har det bra, jag försöker läsa många av era bloggar men jag måste erkänna att jag ofta inte hinner riktigt.

Mitt tangentbord har spindelväv runt sig sen jag skrev sist. Hehe, eller kanske sen jag skrev här sist.
Det var lite lustigt nästan, jag skrev mitt "peppepppepp" inlägg typ dagen innan jag skulle till äs.
Jag trodde verkligen att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt som jag gjorde då, för jag hade skött mig med maten och ätit på bra. Så dagen efter försvann peppningen när jag hade varit på äs. Iallafall i några dagar.
Usch ja, det var ett helvette att vara där. För första gången grät jag också inför min behandlare efter vågens siffror.
Nu väger jag runt 52kg och hatar min kropp. Jag är så så jävla rädd också att jag aldrig ska stanna i vikt. Ett halvt kilo i veckan går jag upp även fast jag är normalviktig. Tänk om den aldrig stannar även fast mina behandlare säger det?
Tänk om de kommer på att vikten inte stannar och då är det försent  för då väger jag plötsligt 60 kg. Vad fan gör jag då? Då skulle ju jag ha ett BMI som är jättehögt! Tanken gör mig orolig. Då skulle jag fan börja banta igen, om jag inte redan ska börja göra det igen...

Men det som är bra är att jag tänker inte lika mycket på mat,kalorier och förbränning som jag gjorde förut.
Det kan vara skönt, för det där med vikten plågar mig rätt mycket. Jag känner mig mindre värd än andra... och det gjorde jag innan jag började gå ner i vikt -.-
Imorgon ska jag till äs igen. Kommer säkert bli lika förvånad över hur mycket jag gått upp i vikt. Fattar egentligen inte hur det går till, jag är nästan alltid hungrig på kvällen innan kvällsmålet. Det betyder ju att jag har fått i mig för lite, men ändå går jag UPP i vikt.
 Jag hatar min kropp.

Idag gjorde jag en sak som jag missat att prova på i mitt liv. Jag åkte för första gången slalom!
Det gick faktiskt jättebra sen när jag fick spurt på det :)
Men jag trillade en gång och då trillade jag ganska ordentligt. Sen råkade jag åka störtlopp i en blåbacke.
Jo, ni hörde rätt, det var den ända vägen att komma ner på, så jag var tvungen.
Jag har aldrig skakat så i min kropp som jag gjorde när jag hade kommit ner. Jag kunde knappt stå på mina ben för jag skakade så. Fyfan alltså, det var det läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Tårarna bara sprutade ut.
Jag hade ju ingen erfarenhet att åka i en brant backe, jag hade ju bara åkt i barnbackarna!
Efter det så lovade jag mig själv att aldrig nudda en blå backe igen. Men sen när jag hade tränat i några timmar i en annan backe och skulle åka hem så var jag tvungen att åka den igen. Då gick det faktiskt okej, skitläskigt i början då det var som brantast men sen var det bara kul. Det var så kul att jag testade att åka den en gång till,  fast min kropp var helt skakis efteråt! Mitt psyke vande sig antagligen fortare än vad min kropp gjorde.
Jag hoppas jag hinner åka en gång till på sportlovet, det vore bara bra. För sen vecka 9 ska min klass till sälen och åka, då MÅSTE jag kunna det bättre.

Shit vad länge sen det var jag skrev! Det blir bara mindre och mindre.
Den här helgen har varit den bästa helgen på länge. Framsteg har gjorts och jag har skrattat väldigt mycket som jag inte gjort på flera år.

Jag börjar med nationella proven. Jag tror dom gick bra, skrev en novell på 3 timmar. Det blev 11 sidor totalt. Hehe, ibland kan man låta fantasin flöda. Och jag blev rätt nöjd med den, nu är jag spänd på att se vad jag fick för betyg. Hoppas VG eller MVG, inte för jag tror det blir MVG men man får hålla tummarna.

I torsdags skulle jag och mina tjejkompisar ha filmlan hela natten. Var inte ett dugg orolig med maten. Faktum var att där gjorde en del av framstegen. Hade tagit med mig en näringsdryck och ett äpple som jag skulle käka till kvällsmål.
Men så bjöd dom på fruktbuffé med bland annat vindruvor, äpplen,apelsiner, kiwi. Och då tänkte jag: "va fan, jag ska ta för mig, jag vill äta som dom andra och inte sitta o käka ett gammalt fjuttigt äpple!"
Fick ingen ångest alls, kanske berodde det på att man var så fokuserad på annat och för att jag verkligen ville käka det. Dessutom var det ju bara nyttoheter ju :)
Andra framsteget var frukosten. Inga mätningar vid filen eller flingorna och inga kloriräkningar på brödet. Det gick helt okej faktiskt!
Sen på lördan så var jag med en kompis och hon sov över hos mig. Det var den bästa och roligaste kväll jag har upplevt på länge. Skrattade som bara den och det kändes konstigt för jag är rätt ovan med att skratta sådär mycket. KUL hade jag. Och där skedde två av de andra framstegen. Jag åt ett äpple extra och jag räknade inte ut kaloriintaget. No ångest at all, jag tror det berodde på att jag var så jävla glad just då!

Hehe sen vare slut på framsteg.
Imorgon är det äs och dit vill jag inte gå och ställa mig på vågen. Fyfan vad besviken jag skulle bli om den visade massor med hekton upp. Nej, det vill jag inte tänka på för tillfället.

Hoppas ni har det bra, ledsen att jag inte är en sån aktiv bloggläsare längre! Ska försöka läsa era bloggar nu :)

Det sved när jag såg siffrorna på vågen idag. 4 hg upp. Mer tänker jag inte skriva. Men jag blir orolig att det ska fortsätta i den här takten, jag är normalviktig och jag går nästan upp ett ½ kilo i veckan. När kommer det sluta egentligen? Tänk om det aldrig tar stopp liksom. Jag kanske hinner bli riktigt jävla superfet innan mina behandlare kommer på det? :(

Och sen blir jag arg. Jag försöker kommentera andras bloggar men det funkar inte att skicka någon kommentar. Det är något fel på servern, och det är inte första gången det händer. Det händer ofta. Kan det inte bara funka så slipper jag det problemet?

En sak som var positivt idag var att det kändes som det gick bra på nationella proven i svenska, läsförståelse. Den var hur enkel som helst, det vara bara jobbigt att svara på alla frågor från en text i typ 1½ timme. Efter det kändes min hjärna hjärntvättad. På torsdag är det ett till. Det skriftliga provet och det håller på i 2½ eller 3 timmar. Man ska antingen skriva en berättelse,krönika eller tidningsartikel. Man vet inte vilket det blir än men mina krav på mig själv är iallafall höga. Det måste bli bra!

Nej nu ska jag , fettot gå och se på de pinnsmala tjejerna på topmodel.

Först främst innan jag skriver ett snabbt blogginlägg ska jag tacka er för att ni skriver peppande kommentarer! Det gör mig glad (och lite hungrig men det beror nog på middagen). Det betyder iallafall mycket för mig!

Idag har det varit en bra dag. Även om lektionerna har varit långa så har jag lärt mig en hel del, vilket gör att det blev en bra dag. Imorgon är jag nervös för då har vi nationella proven i svenska. Visst har jag inget problem med svenska och det är bara någon slags läsförståelseuppgift vi ska göra, men ändå blir man rätt nervös just för att det är prov. Så idag ska jag gå och lägga mig en timme tidigare för att vara på alerten!

I helgen var jag hos pappa. Det var helt okej att bo där den här helgen. Inget bråk eller iskall stämmning. J var till och med så snäll så hon gav bort kylie minogue (stavning?) parfymen. Pappa gav mig en dataskärm som han inte hade någon användning för, och det är skitbra och stor. Nej, jag måste säga att det där var en bra helg.
Jag har också varit på ett disco inne i stan. Mina kompisar skulle dra dit och jag hängde på. Egentligen har jag aldrig velat göra det sen jag blev sjuk, då har det alltid frestat att sitta hemma och glo på tv och käka kvällsmål. Men nej, jag trotsade den tanken och övertalade mig själv att det skulle bli kul. Vilket det blev, fast inte så jättekul men det kanske var för jag inte var van. Innan jag blev sjuk älskade jag att gå på partaj och ragga killar.
Sen har jag också varit och sett  prämiären I taket lyset stjärnorna. Den var bra, men jag tyckte inte den var så bra som alla recentioner har skrivit om.

Och igårkväll tog mamma bort teskedsmåttet när jag skulle bre smör på mackan. Jag bröt ihop men samlade mig sen och bredde på det där jävla smöret. Samma sak hände imorse, då hade det försvunnit helt och hållet. Visst kom det tårar men jag klarade det.

Nej nu hinner jag inte skriva mer. Imorgon är det nationellaprov och jag måste käka kvällsmål nu så att jag inte går och lägger mig försent.

Jag är hungrig nästan hela tiden. Mest på kvällarna, vrålhungrig en timme efter middagen. Jag fattar noll, jag har kämpat och kommit upp till det kaloriintaget jag brukade äta innan de tog bort näringsdrycken, men ändå svider det i magen.
Vad är det för fel på mig? Kanske har jag fått i mig mindre av kolhydraterna sen de tog bort näringsdryckerna? Detkan vara så, eller kanske fettet. Det kan man också hålla sig mätt länge på.
Är det någon som har någon aning om varför min mage är konstant hungrig? Jag får ändå i mig runt 1800 kalorier på en dag.

nej nu ska jag gå och se de nya avsnittet av Mia o Klara :)

Idag är jag helt slö. Orkar inte plugga eller någonting, kanske inte så konstigt för det är det enda jag typ har gjort hela veckan. Snart är det helg och jag är lite förvirrad. Har lovat kompisar att vara med dom men jag har glömt bort när och med vilka. Ehe, jag är inte en sån person men på senaste tiden har allt varit stressigt och förvirrat.

Jag var på äs i tisdags. Det var första gången jag åkte hem utan tårar.
Mina behandlare och jag hade ett bra samtal och det har typ aldrig hänt. Eller det har aldrig hänt.
Visst var det skitjobbigt och jag kände att gråten var i halsen där inne i rummet med mina föräldrar och behandlare, men när jag kom ut från själva äs-huset kändes det ingenting inom mig. Varken glad eller ledsen. Och jag som alltid brukar skynda mig ut för att mina tårar inte kan hållas igen. När jag såg siffrorna på vågen blev jag inte ens besviken eller ledsen. Det är som om jag har accepterat det mer. Jag antar att det är rätt bra?
Men vågen visade inte heller så mycket, har gått upp 2 hg på två veckor, alltså 1 hg i veckan.
 Jag var faktiskt chockad och jag kände en lättnad. Det var mycket bättre än 1 kg på två veckor om man säger så!!!
Vi kom fram till, eller dom kom fram till att vi skulle plocka bort en näringsdryck (dricker 2).
Jag sa till dom, som jag länge har varit upprörd och orolig över att jag inte ens kommer upp till 2000 kalorier på en dag och sen nu ska vi ta bort ännu en näringsdryck, jag kommer att vara i svält igen om de ska plocka bort en stor del av mitt intag.
Konstigt nog lät det som om det var mitt fel när jag sa att jag inte ens kommer upp till 2000 kalorier.
Haha ni kanske också tycker det är mitt fel att jag inte käkar mera, men det håller jag inte med om!
För de vet att jag inte klarar av att öka intaget med mat av mig själv, jag måste ha någon som gör det åt mig, annars går det inte.
De la till en macka på morgonen istället för n-drycken, och jag måste själv försöka öka mera med småsaker.
Har redan börjat göra det och det är faktiskt rätt skönt, har till exempel bytt flingsort till en som innehåller lite mer kalorier.
Jag har börjat dricka mjölk i skolan också.
Alla det här småsaken och att komma upp till så mycket jag åt innan det tog bort näringsdrycken är skitsvårt.
Det blir ändå för lite mat. Och det gör mig oroligt, jag har en känsla av att jag kommer gå ner i vikt igen.

Och nu, just nu är jag hungrig. Det är JÄVLIGT konstigt. För jag har dessutom ätit pasta till middag och det svider i magen. Jag mår dåligt på grund av det,  jag är oroligt att min kropp inte har fått den näringen den ska ha.
Och jag kan inte ändra på det, för jag är inte tillräckligt frisk för att äta något extra :/
Jag kanske måste ta steget och göra en såndär toast som jag åt fast som var så förbjudet?
Nej vad tänker jag på? Varför har jag blivit så konstig? Och på senaste tiden har jag fått ångest över att jag äter för lite, ska det verkligen vara så?!

What´s in my head right now?  Jo i lördags såg jag på världens bästa film och en av huvudpersonerna var så jäkla snygg så jag kan inte släppa han ur mitt minne efter det.
Det är inte normalt. Nej jag vet och jag har aldrig tyckt att en sån film har varit så jäkla bra. Jag snackar om filmen twilight.
Jag måste verkligen läsa alla böckerna, för dom ska tydligen vara ännu bättre. Shit vad den filmen var bra alltså!

Jo och en till sak som är i mitt huvud. Pappa var full i fredags. Inte undra på att jag vaknade MITT i natten då han kom in i mitt rum och skulle hålla på med mitt element som låg preics ovanför mig. Såklart vaknar jag ju när jag får en hand i ansiktet, och jag frågar vad han håller på med. Han bara mumlar och går ut igen.
Det konstiga är att först tar det som ett slag mot ansiktet när jag får veta att han dricker. Sen försvinner det och jag känner hur det sätter sig någonstans inne, fast det är så bedövad besvikelse att jag inte tänker på den mer. Sen när jag kommer hem till mamma på söndagskvällen bryter det ut. DÅ blir jag ledsen , besviken, fundersam.
Jag tror det har med J;s beteende att göra. Man kan inte visa en ända känsla i huset utan att hon ska ifrågasätta eller märka.
Jag förstår inte heller, pappa dricker bara öl men i fredags drack han konstigt nog vin. Är han bara ute efter alkoholen eller vad är det som får han att börja dricka det istället?  Kan inte förstå det bara ....