Ångest och musik
Men imorse på för middagen blev det så himla svårt att andas och det kändes som ett lock för luftstrupen. Mitt hjärta slog i otakt och jag kände någon slags nervositet. Det var skit jobbigt och jag ville så gärna gå ner till skol syster men jag orkade inte. Fick tips från ätstörnigskliniken att man ska andas in långsamt och djupt men ärligt talat så blev det bara värre! Men fyfan för ångesten, när kommer den att släppa?!
Var rejält trött idag också, det var nog för igår med luciatågen. Hade ett sent tåg där vi kom hem till halv nio på kvällen ( vi hade lucia tåg ända från kl 7 på morgonen)
I vår kommer vi ha Wallmans(konser). Idag när vi hade musik fick vi veta vilka låtar som ska vara med.
Det var ungefär 12 låtar sammanlagt och vi är 16 solister som ska dela på dom. Vissa kommer nog inte ens få sjunga en helt egen låt..
Jag vet inte vad jag ska tycka.. låtarna var liksom dåliga. Det var schlager tema, har jag för mig, men vissa var väldigt svåra och vissa behövde man mycket attityd för att det ska låta så bra som möjligt.
Man fick skriva ner låtarna man helst ville sjunga och jag skrev några stycken som Whitney Houston - The Greatest Love Of All och sen Charlotte Perelli med Tusen och en natt(engelsk veriation) och sedan YMCA med The Village People. Sen var det några låtar till men dom jag skrev nu vill jag helst sjunga.
Vi hade en läxa också tills idag som var att uppträda med en låt och visa så mycket inlevelse och rörelse till låten. Det var nästan ingen som vågade men jag och 2 andra var modiga och ställde oss och sjung för 3 klasser!
Snacka om nervös jag var, men jag gillar utmaningar så det gick bra.
Snart kommer mamma hem och mackan kommer att tvingas ner i min mage tillsammans med ost & smör.
Min styvfars dotter kommer hit och ska bo över helgen, har ingen lust med det för då blir jag orolig hur hon ska tycka och tänka om mina beteenden och fixering vid maten!
Nej något medlidande beror det inte på. Jag tror att det finns två anledningar. Nummer ett: Jag tycker om att du kämpar och sättet du gör det på. Nummer två: Jag tänker att det kan vara roligt för dig att någon tänker på dig och visar sitt stöd. Den tredje anledningen (av två) är att du faktiskt svarar och uppskattar att man skriver till dig. Som vuxen är man inte bortskämd med att ungdomar tycker att det är lönt att ha en dialog med en (unga människor kan ju allt själv och skulle det vara något som de är osäkra på så finns det ju i Google). Jag har en dotter som är 16 så jag har ju lite erfarenhet.
Det enda problemet att skriva till dig är väl just att man aldrig riktigt kan förstå hur du känner dig, men jag vill inte tassa runt den heta gröten utan försöker säga vad jag tycker.
Även om du återkommer med din ångest i nästan alla inlägg känns det - ärligt - att du ändå verkar lite gladare. Hoppas jag har rätt.
Jag menar ungefär i något av det du säger men ibland är det svårt att få fram ordet.
Jag har rejäl ångest ständigt och jämt nu för tiden men där har du också rätt i , jag känner mig faktist gladare och socialare men ändå mår jag som sämst när den värsta ångesten kommer :/
Jag blev lite besviken när det inte fanns något nytt inlägg. Började oroa mig eller något ditåt, men sedan blev jag glad när jag såg att du hade svarat.
Jag har haft lite ledig tid idag (jobbar nästan alltid) och läst igenom lite av dina bloggar från det du startade. Det roligaste var när du bekymrade dig för att du inte lyckats spendera dina pengar som andra gör...
Men jag håller fast vid vad jag tror. Du är stark och jag tror du har kraft att ta dig ur detta. Jag vet att din mamma hjälper dig, men det hemska är att det hänger mest på dig själv. Du både vill och inte vill. Du kan, men du kan inte. Jag tror på dig. Vad gäller din pappa, så hoppas jag att du (och kanske din bror) har ork att säga till honom igen. Berätta hur det påverkar er. Jag förstår inte riktigt hur det hänger ihop med styvmamman, det fungerar tydligen inte så bra med er, men kan inte hon vara till hjälp? Tydligen anser du inte det men, men, jag vill bara att du ska kunna vara hos din pappa också utan att må skit.
Någon gång i framtiden kommer du att vara en tjock och fet men lycklig tant som tänker tillbaka på den här tiden. Kanske. Du förtjänar att bli det. Lycklig och fet, haha. Kram.
tack för dina stöttande ord, jag vet att jag kommer att bli frisk men det kommer ta evigheters evigheter tills dess och jag avgör om det ska gå fort eller långsamt. Just nu känner jag faktist ingen motivation och då är det svårt :/
De på ätstörningskliniken har frågat mig om jag vill ta upp pappas problem med pappa i grupp men jag har svarat kanske för jag är inte riktigt säker på om jag vill det.
Innerst inne vill jag ha lite kurvor på min kropp, för jag vet att jag tycker det är snyggt. Men en annan sida av mig säger att smalast är bäst och snyggast.
ha det bra!
Jag vill inte uttala mig om vad som är snyggast, smal eller kurvig (jag är inte så intresserad av unga tjejer på det sättet :D) men det viktigaste är nog inte vilket som är snyggast utan att du kanske inser att det är inte det så viktigt. (Inte så VIKT-igt, haha) Det är viktigare att må bra. Och att kunna acceptera att man är som man är.
