Cornelias blogg

Har ångest just nu :(
Jag har ätit stekt lök och jag har inte rört mig idag för att jag är sjuk.
Dessutom la mamma upp några klyftpotatisar FÖR mycket!
Egentligen orkar jag inte gå på någon maj brasa men jag gör det nog för att få motion.
Dumma sjukdom!! :(

Just nu vill jag bara försvinna igen :(

Jag har rätt mycket att skriva om eftersom jag inte skrivit på ett tag.
Men jag känner inte för att skriva om alla oroligheter för jag orkar inte.
Men det har bland annat varit en del gråt som vanligt och i söndags var det ingen bra dag. En jobbig dag helt enkelt. Som vanligt.

Hm, ja man kan ju undra varför jag sitter hemma när alla andra är i skolan.
Jag är sjuk. Eller jag var sjuk. Igår hade jag nästan 39 graders feber och kunde knappt röra mig för jag hade så ont i halsen och i hela kroppen.
Hela skoldagen var extrem jobbig för jag kunde inte tänka klart och jag hade spänningar i huvudet så det kändes som om tinningarna pressades ihop och mosade min hjärna.
Men det är inte så konstigt att jag blev sjuk.
Min lillasyster hade femtesjukan och streptokocker. Min bror hade vanlig förkylning och feber.
Jag undrar om jag blev smittad av någon av dom. Min pappa hade också blivit sjuk. Samma dag som jag.
Nu mår jag skit. Inte så mycket fysiskt men psykiskt.
Jag missar skolan för första gången i hela årkurs åtta. Jag missar viktiga lektioner jag måste gå på.
Jag som också behövde min mattebok för att min störda mattelärare inte kan lära oss något om Geometri.
Jag grät igår men det slutade rätt snart. Orkade inte helt enkelt, inte så sjuk som jag kände mig.
Idag orkar jag inte heller gråta, känner mig fortfarande inte helt kry. Jag svettades som en apa inatt men hade ingen feber konstigt nog. Fast det är bra för det passar inte att bli sjuk nu. Eller det har det aldrig gjort sen jag fick anorexi.
Men jag måste säga att jag hade rätt tur att min sjukdom smällde till igår. Idag skulle vi egentligen bara gå halvdag i skolan och sen resten av veckan är vi lediga.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade varit tvungen att stanna hemma. Jag skulle nog gå till skolan iallfall.

Oj vilket skrivande om att jag är sjuk. Men jag måste få lov att säga att jag är aldrig sjuk.
Kanske en gång om året. Men då brukar det inte vara mer än lite feber och förkylning.

Idag är det valborg också. Jag har ingen aning om jag kan gå eller om jag ska stanna hemma.
Mitt liv suger fortfarande och jag mår bara sämre när jag inte orkar plugga och är sjuk och att jag inte får cykla. Fy skäms på mig!

Glömde att säga..
Igår så tvingade jag mig hem på cykeln även fast jag var sjuk och jag höll på att KÖRA ÖVER en orm!! Jag blev inte rädd men förvånad. Det var en snok som tur var. Den bara låg mitt i vägen och sen när jag kom farande så ryggade den tillbaka.
Men den skulle nog inte hinna med att bita mig. Dessutom gör inte snokar det bara sådär.

Jag vill inte leva.

Något konstigt hände idag som aldrig tidigare har hänt i årskurs åtta.
Jag glömde min förmiddags frukt!
I för sig var det ju bra. Men ändå, det har aldrig hänt förut!
En till konstig sak var att när jag kom på att jag hade glömt frukten så började massor med tankar snurra i mitt huvud. Det var orolighets tankar om jag skulle klara mig fram till lunch. Sånna tankar som om att jag skulle dö om jag inte hade tagit den frukten. Det skulle ju ta mer än 5 timmar innan lunchen var.
Men det gick bra. Jag hade inte en ända hungerkänsla fram till 12:20. Eller nu kanske jag ljuger lite, hungerkänslorna började komma runt kvart över tolv.

En sak var jobbigt idag. Eftersom det snart är Karl Johans Salonger ska jag ju sjunga på en låt.
Vi tränade idag med komp och allt.
Jag var inte uppvärmd och nervös som fan.
Men jag brukar fixa det och skita i nervositeten för jag gillar sånna utmaningar.
Men min röst darrade och den andra solisten kunde inte ens sin text som hon ska sjunga!!!
Det är ungefär en månad kvar tills vi ska uppträda och hon kan inte texten!
Men iallfall, jag är besviken på mig själv. Jag tyckte det inte lät bra. Fast om jag får komma med ursäkter så var det första gången jag sjöng solo så pass mycket.

Därimot fick jag tillbaka en uppsats jag hade skrivit om i Indutriella Revolutionen.
Jag är jätte nöjd med reultatet jag fick av lärarna. Jag fick VG++.
Så det fick bli det positiva.
En till sak som är positivt är att det har  varit soligt hela dagen. 18 grader varm ti luften.
Den här gången blev jag bara lite röd.
Jag cyklade till skolan idag också. Den här gången var känslan inte lika kul på morgonen. Fast det var den ju inte igår heller men idag kände jag mig helt yr.
Orkade knappt se med ögonen. Jag ville så gärna bara falla ihop på golvet och vila.
Det tog två timmar innan jag kände mig helt återställd. Så var det igår också.


I helgen åker jag till Farmor. Har inte träffat henne sen typ i Oktober.
Då gav hon mig en godispåse även fast hon visste att jag var sjuk.
 Hon är rätt gammal så hon ville väll bara att jag skulle få i mig lite fett och kalorier.
Men jag oroar mig om hur det blir med maten. Självklart äter jag inte farmors mat.
Fast jag kan inte säga att hon lagar dom för det enda hon gör är att stoppa in färdigmaten i micron och värma den.
Pappa sa att jag skulle ta med mig mat hemifrån. Det blir bara lunch och eventuellt mellanmålet.
Jag undrar vad farmor kommer att säga? Jag träffar henne sällan.

Jahapp.
Det här blev väll ändå en rätt positiv blogg i skillnad från mina andra neggisar?

Idag är det en sån dag som jag inte vet vem jag är igen.
Jag vet inte hur jag mår. Ena sekunden mår jag OK och andra sekunden mår jag skit bara för jag mådde OK förra sekunden. Jag tror inte det är så normalt.
Jag berättade det för skolsyster. Henne har jag lättare att öppna mig för, iallfall om hur jag känner.
Mina behandlare, speciellt den ena som jag träffar varannan vecka ensam bara babblar på om hur tankar påverkar känslor. Jag fattar inte vad som är meningen med det. Jag kan erkänna att nu börjar skolan släppa lite på pressen. Men det behöver inte stämma. Nästa vecka kanske jag har jätte press på mig. Det brukar som sagt variera.

Min mamma var tvungen att åka ambulans till sjukhuset idag. Hon hade fått någon stickning i armen men det visade sig bara var pga av stress.
Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan mamma. Eller jo det vet jag. Förmodligen tagit livet av mig.
För hon är den enda jag lever för. Visst har jag mina vänner, men jag står dom inte så pass nära så jag skulle leva för dom.
Jag kom ihåg när jag var frisk. Det typiska tjejsnacket var:- Du och jag föralltid. Jag älskar dig mest på hela tjocka feta jorden. Du och jag föralltid.
Och sen nästa vecka kunde man vara osams och skriva hatbrev till varandra.
Jag kom ihåg för lite mindre än ett halvår sen. När jag vägde som minst. Jag saknade mamma ständigt.
Jag mådde skit dåligt om inte hon var där. Det var väll för att jag hade ångest hela tiden.
Det var nog en del av det som jag inte ville åka till pappa. Men såklart var det ju också pga av hans drickande.
Ska till pappa imorgon. Jag ska försöka fuska allt jag har men nu har han ju koll.
FAN. Jag skulle aldrig ha klagat på att han inte har koll. Om jag inte hade varit så svag för mat skulle jag säkert kunna hoppa över mellanmål här och där.

Idag cyklade jag för första gången till skolan och hem från mamma.
Det är cirka 4 km till skolan, sammanlagt blir det 8 km.
Det känns bra fast jag var helt slut när jag kom till skolan. Cyklingen hem var konstigt nog inte lika jobbig.
Mamma och alla har börjat ställa massor med krav att jag måste börja motionera.
Nu kanske det låter som om jag ligger i sängen hela tiden men det gör jag inte. Jag rör mig rätt bra annars också.
Det är många trappor i skolan som man måste gå i. Upp och ner.
Jag hoppas att det är fint väder imorgon också, så jag kan cykla. Fast då blir det bara 6,5 km för jag ska cykla hem till pappa.

Jag har massor med tankar och känslor som jag vill skriva ner.
Också hur det var i stockholm osv. Men jag orkar inte, jag är för ledsen också.

Jag börjar nog med stockholm. Alla tankar och känslor får nog inte plats.

Vi gick upp skit tidigt på morgonen. Bussresan dit gick bra men jag hatar att sitta stilla för länge.
Det kryper i benen på mig, jag får en jätte konstig känsla i benen. De måste få röra på sig!
Det var jag, mamma och hennes väninna och hennes barn. De är jätte trevliga och de har jag träffat förut massor med gånger. Hon tjejen i min ålder är jättefin. Hon har lång slank kropp och ser verkligen ut som en modell!
Såklart kan jag ju inte sluta jämföra min mulliga kropp iskillnad mot hennes :/
Jag köpte en t-shirt, ett bar baggy-jeans, ett par baggy-mjukisbyxoroch ett par skor. Är skit nöjd med allt.
Ingenting tight som sitter åt iallfall.
Maten gick sådär. Vi åt på en resturang, och det var inte så billigt där men det fick vi ta för jag efoisten kan inte äta något annat på alla resturangers menyer.
Så det blev lax med couscoussallad och avokadoröra och ugnsbakade tomater. När tallriken kom in ville jag bara skrika och gå därifrån.
Laxen var jätte stor, typ 200 gram säkert och såsen var över hela jävla laxen och couscousen!
Men vad hade jag för val?
Jag grät inte för jag vågade inte göra det infär de andra. Eller iallfall inte mammas väninna och hennes barn.
Jag hade lovat mamma innan jag fick min beställning att jag skulle äta upp allt. Men så blev det ju inte.
Men jag åt rätt mycket, och det gick inte att peta bort all sås. Men jag försökte tänka att jag inte hade någon mjölk och att stans förbränning är rätt hög.
Men lunch var iallafall inte rolig.


Och idag då. Hur mår du idag då Cornelia?
Jag är solbränd och mår skit. Men jag har mått sämre. Mycket sämre.
Var på äs idag och jag börjar verkligen tycka det är extremt jobbigt. Jag är en sån person som tycker allting är okej.
Eller nästan allt, men jag brukar oftast acceptera det.
Men de senaste gångerna har jag varit arg på behandlarna. Jag visar det inte mer än att jag är dryg mot dom.
Det är egentligen inte meningen men varje gång jag går dit känner jag verkligen gråten i halsen och jag skulle bara vilja springa iväg. De tar ju upp så känsliga saker.
Jag hade iallafall inte gått upp i vikt. Inte ett enda gram! Men jag gråter ändå. Efter allt fuskande jag har gjort så tycler jag ändå att jag kunde ha gått ner lite. Men jag är glad att jag inte väger 50 kg.
På något sätt går jag bara och väntar på att 50 kg chocken ska komma. Jag har laddat nu i några veckor med min samling. Bara för det verkar min kropp inte vilja gå upp. Men för mig känns det ändå bara skönt.

Det är extra mycket saker att göra nu.
Mamma har fått ryggskott och hon kan knappt stå upp fast nu har hon börjat bli lite bättre.
Jag har fått göra hennes sysslor, iallafall igår, söndags.
Det var vekrligen jobbigt och slitsamt och det är synd om alla mammor som bara måste göra hushållssysslorna.




Hur länge måste jag stå ut?
Mitt liv är inte ljusare bara för det är sol ute.
Jag orkar verkligen inte mer. Jag orkar inte gå till skolan. Jag orkar inte göra läxor & prov. Jag orkar inte gråta. Jag orkar inte äta. Jag orkar inte vara hungrig.
Kan mitt liv inte bara vara över snart? Eller kanske jag kan få byta liv med någon som har det lyckligt och ser perfekt ut? Och som kan äta vad som helst utan att det ens gör någon skillnad?
Fast jag orkar nog inte det heller.
Ingen förstår mig. Speciellt inte de vuxna.
De kommer bara med sina bortförklaringar att jag är för sjuk för att se att jag är smal.
Men de fattar helt enkelt inte.
De borde tänka själva. Tänk om de själva var tvugna att gå upp 11-14 kg när de själva tyckte att desåg normala ut? De skulle må minst lika dåligt som mig.
De är taskiga som göder upp mig till sommaren. Då alla visar sig i bikini.
Jag kommer jämföra mig med varenda kropp på stranden. Jag kommer få så dåligt samvete. Så har det varit i de senaste åren.
Om jag hade varit smal skulle jag iallfall kunna koppla bort jämförelserna. Men nu får jag inte lugn i min själ.
Varför måste alla ha så perfekta kroppar?
Jag orkar inte mer :(

As fint väder idag igen. Typ 30 grader i solen. Det hettar och jag har börjat flaga på näsan. Jag kommer nog vara bränd senare ikväll. Men vad ska man göra? Ingen människa har väll solskyddfaktor hemma när värmeböljan kommer som en chock? Man känner ju tvång att sitta ute annars skulle man ju vara knäpp om man satt inne och häcka.
Min styv far har börjar grejsa med polen också. Om några veckor kan man säkert redan bada.
JIPPIE .. eller inte..
Vill fortfarande inte visa min feta kropp!!!
En sak som jag är arg över är att varför ska behandlarna göda upp en till sommaren?
Man skäms ju 100 gånger så mycket än när jag vägde 42 kg.
Det är dålig stil av dom -.-
Men i sommar, då ska jag nog försöka fuska så gott det går.

Jag undrar.. är det någon som har snö fortfarnade?
Här i Örebro har vi både humlor,fjärilar,vitsippor,blåsippor,tussilago,blåklockor och en massa fågelkvitter.

Imorgon ska jag till stockholm. På ett sätt vill jag inte för jag vill inte tänka tanken att vissa XS inte passar. Dessutom är ju speglarna ett stort problem också :(


Men nu måste jag sluta skriva för min mamma ska laga mat och det får jag inte missa.

Jag har varit ledig idag från skolan. Vi är också det imorgon.

Det var världens finaste vårväder ute idag.
Solen sken och det var över 20 grader i solen och dessutom sjöng alla fåglar som bara den. Jag satte mig faktist nästan en timme och solade. Nu senare på kvällen känner jag hur det hettar i ansiktet, jag blev liksom bränd!
Har fått fräknar också. Det är något jag tycker är fint i en lagom mängd.
Förra veckan bestämde jag och mina kompisar att vi skulle träffas på stan och gå runt.
Hade först ingen lust för jag var och är fortfarande depp.
 Men jag kände ändå att jag inte kan vara kvar i huset hela dagen, måste ut.
Jag hittade en tröja eller snarare ett linne.
 Den visar armar, den är urringad och den sitter tight.
Jag vet faktist inte varför jag köpte den. Blev så förälskad i den bara för den var i ett snyggt mönster.
Jag vet inte om jag kommer att använde den.
 Men det ska nog gå bra om jag har en kofta över.
Även fast urringade tröjor är förbjudet så är det på ett sätt okej. Jag gillade det mycket förut och gick ofta runt i det, för jag älskade uppmärksamhet. Okej, missuppfatta det inte! Så urringat hade jag inte. Det var inte så att man såg hela brösten eller bh:n utan det skulle ädndå  vara övertäckt så att det såg normalt och snygg ut.
Aja skit i linnet nu. Kanske lägger upp en bild på det för jag blev verkligen kär i den.
Sen så hittade jag en jacka som var ur snygg. Den var i storlek XS och den var för liten :(
Många saker är för små nu förtiden. Jag kan inte ha xs på vissa saker. Det gör mig riktigt ledsen. Bara jag tänker på det gör mig gråtfärdig :(
Om man bara kunde väga 42 kg, då var problemet att hitta kläder som passade och inte var förstora :(


Trodde det här skulle icke gråt färdig blogg men ack nej :(

 

Idag har

jag varit duktigt för jag har

Jag orkar inte mer.
Jag känner inte mig själv.
Jag fattar inte vad som händer.
Mitt liv är totalt meningslöst för ingenting är roligt.
Jag har ingen riktig vän, ingen bästis som jag kan prata med.
Jag vet att jag inte borde klaga för det finns ju människor som blir mobbade.
Fast jag vet hur det känns. Att bli kallad tjock och glasögonorm.
Dom orden svider fortfarande. Jag grubblar fortfarande över det.
Då var det inte heller någon som förstod.
Jag kanske inte kan kalla det mobbning för de retade inte mig varje dag.
Bara när de fick syn på mig.
Alla trodde att de retade mig för jag var argsint men det var jag inte.
Jag var svag för dom som retades.



Jag samlar på en sak men jag säger inte vad.
Jag har testat det förut men ingen har märkt vad som hände.
När jag väger 50 kg då jävlar, vilket kan vara när somhelst.
Mitt fuskande misslyckas ibland för mamma har sån koll.
När jag inte fuskade, som förut, då kändes det som ingen hade koll.
Men varför just nu när jag vill som starkast?


Jag känner inte mig själv. Det har jag nog aldrig gjort :(

Nej de vet ingenting.
De tror allting är bra. Jag ler och är social mot mina klasskompisar. De tror allting är okej. Men det de inte vet är att jag mår skit men jag visar det inte. Jag lägger på mig en mask i skolan men innerst inne finns det en tyngd.
Nu låter jag som en helt vanlig desperat tonåring som man ska tycka synd om. Jag vet det för jag har läst det förut.
Men faktum är att jag nog är som vilken annan person som helst. Jag är inte speciell lägre och jag är absolut inte mager.
Man ser inte mina ben på kroppen längre. Jag har dubbelhaka och TRO MIG, jag överreagerar inte vid den punkten.
Det var till och med en som frågade mig om jag hade nått min normalvikt. Det tar som ett slag i ansiktet på mig, det är som att gå och säga att är du tjock nu?
Jag mår skit, jag vill inte upp mer i vikt. Det räcker!! Men det har det alltid gjort. Jag har drömmar om att få väga 42 kg igen. Allting i omgivningen var mycket lättare förutom maten och skolan.
Nu kräver alla att man ska kunna allting. Nu tror alla att allting är bra. Jag förstår dom inte..
Jag är en helt annan person i skolan än vad jag är hemma.
Det är därför jag fuskar hela tiden. För jag vill verkligen inte vara fylligare/tjockare.
Jag vill inte se mer fett sätta sig runt höfterna och på låren. Min ansiksform har ändrat sig.
När jag var som magrast och hade lugg tyckte jag ändå att jag kunde se rätt söt ut om jag får erkänna.
Då kände jag mig normal.
Jag är bara så jävla ledsen :(


Festen i lördags var helt okej. Det var rätt kul, men jag var ju tvungen att sätta på mig masken för att inte sabba.
Jag var helt nervös för hur det skulle gå med badtunnan.
Men jag badade fast med ångest. Det är så typiskt mig att jämföra mig med alla andras kroppar. Och när det finns personer som har en väldigt fin och smal kropp känner jag mig värdelös. Att jag är ingenting i skillnad med dom.
Så har det alltid varit, jag har alltid jämfört mig.
Men det var inte direkt kul när vi skulle byta om, för då såg jag hur fet jag är. F som hade festen har smalare kropp än mig.
När jag vägde 42 kg tyckte jag att jag låg lika med henne ungefär.
Nu börjar jag gråta igen... :(

Okej, jag har ju lovat att skriva någonting positivt:
Jag har fått en moppe. Är rätt glad. Fast jag får inte använda den än för jag är inte 15 förräns i Juni.
På söndag kommer jag få den. Det är en begangnad moppe, jag fick inte välja men det skiter jag i för det är ändå en moppe!

Jag har verkligen panik över lördagen. Det enda jag tänker på är den där tunnan och alla bekanta eller alla gammla vänner till fjortisar. Jag vill inte. JAG VILL INTE. Jag har frågat både mamma och skolsyster. Skolsyster frågade jag pga av att jag går dit en gång i veckan, det kanske ni redan visste?
Både mamma och skolsköterskan sa att jag borde säga att jag har mens. Men faktum är att jag har inte mens och det vet F. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra? Jag har sån ångest över det och jag tänker INTE hoppa i en tunna bara i bikini. Tycker ni jag ska säga som det är, att jag är feg och hatar min kropp, eller har ni något förslag på någon vit lögn?

Fuskade idag igen. Med mellanmålet.
Jag känner en otroligt pepp sen jag såg siffrorna på vågen sjunka. Det kanske är för att förut hade jag ingen chans att gå ner i vikt om jag drack alla näringsdrycker. Men nu är en borta och jag har hittat en lucka. Fast det visar ju sig om jag har gått ner till nästa vecka. Nu kom jag på att det blir ingen äs nästa vecka för de ska tydligen bort. Jaha, men då har jag ännu mer möjlighet att gå ner.
Jag ska försöka fuska rejält hemma hos pappa nu tills helgen. Sen när jag kommer hem till mamma igen ska jag väga mig i smyg. Men det gör jag förstås bara om jag vågar eller om jag har ätit mindre och har en känsla av att jag kanske har gått ner något hektto.

Idag har det snö-regnat hela dagen. Ingenting har lagt sig på marken och jag HOPPAS verkligen INTE att det blir något vinterland igen. Nu i April ska det ju vara fiint soligt väder!!!

Dagenspositiva: Jag har fått packa ner mina kläder till pappa i en ny, hmm vad ska man kalla det? Resväska?
Den är modern och snygg. Mycket snyggare än min gamla trasiga rödvita väska.



:(

Jag är inte ledsen, jag har snarare en lättnad. JAG HAR INTE GÅTT UPP I VIKT utan gått ner.  
Jag trodde jag hade gått upp igen, men 3 hg har försvunnit!
Jag känner en sån STOR lättnad. Men jag mår inte bra för det..
Mina kläder börjar sitta tight och vissa plagg vågar jag inte ens använda.Det är hemskt för snart kanske jag inte har några kläder mer. Och när jag menar tight så är det mina gamla kläder som jag använde när jag var NORMALVIKTIG! Då kan ni ju tänka er hur de  plaggen sitter som jag köpte när jag vägde 42 kg. Till exempel som mina svarta byxor. De har jag inte vågat använda sen de började sitta tight efter en gång när jag tvättade dom :(
Fan för mina feta lår!!!! :(

Helgen gick bra. Jag hade faktist lite kul.
Det var lite jobbigt med maten men det gick bra.
Orkar inte berätta men nästa dag (igår) blev det lite fusk.
Jag åt ingen lunch mer än en halv kopp té m honung & mjölk och en macka m skinka. Seb spydde jag upp det.

Nästa fokus är på matte provet imorgon. Jag kan det tror jag.
Sen ska jag på "kalas" hos F. Vi ska bada tunna säger hon.
jag vill inte,jag vill inte,jag vill inte,jag vill inte visa mig i bikini!

Vi får se hur det blir med den saken, antagligen är jag väll tvungen.. får väll gömma mig bakom en handuk och sen hoppa i så fort jag kan och sen sjunka ner i vattnet så ingen ser min feta/mullliga/fylliga kropp! :(

Dagens Positiva: Jag har gått ner liite och mitt hår blev rätt bra när jag fär-tonade det.

jag ska göra allt för att fortsätta neråt!

Jag är skit nervös. Om en timme ska jag cykla ner till busshållsplatsen och åka till min skola där jag kommer att träffa mina kompisar.
Oroligheten har minskat lite sen jag planerade i minsta detalj vad jag skulle ha med mig till T.
- Måtten, smoothie, apelsin, 1 msk äppelmos och näringsdryck.
Jag har stressat som FAN och packat ner allting för jag hade bara en timma på mig. Men sen när det var dags att åka så kollade jag på klockan en extra gång och då var det en hel timme kvar! Så jag satte mig här... i mitt stinkande hus.

Och när jag säger stinker så STINKER DET. Men lukten är bara i köket och hallen.
Vi har nämligen möss som springer runt och snattar mat i komposten. Så en dag så la vi dit råttgift. Men de verkade inte dö av det, och då blev vi ännu frustrerade och överdoserade giftet.
Då minsann verkade hela musfamiljen dö. Det märks ju nu när det luktar som in i helvettet!
Vi är tvugna att ha rökelse hela tiden och öppna fönster och dörrar. Vi är tvugna att sitta ute i vardagsrummets bord och käka. Stanken har pågått i snart en vecka. Vi läste på internet att det kan ta upp till en månad innan stanken försvinner! :(
Men jag tror inte det gör det. Kanske någon vecka till, vi får hoppas på det iallafall.


Åh jag är så otroligt nervös och stressad!!!

Jag är fortfarande deprimerad. Jag hatar mig själv och mitt liv.
Visst mår jag liiiite bättre än vad jag gjorde i måndags och när jag skrev min förra ångestfyllda blogg. Jag tänker på min vikt nästan hela tiden. När jag väger 50 kg har jag lovat mig själv en sak.
Ni kommer säkert reagera på den väldigt starkt om jag skriver det här, så jag tänker inte skriva om vad.

Ska inte skriva så mycket negativt som förra bloggen. Bara lite som kommer att hända.
På söndag ska jag sova över för första gången på mer än ett halvår..
Vi har studiedag på måndagen, det är därför. Varför jag ska sova över är det inte jag som har bestämt, det är min grupp. Vi försöker samla in pengar till klasskassan och om man är en grupp på 5 personer och gör någonting i cirka 2 timmar, 3 gånger så får man typ 1500 kr.
Jag är glad att man fick bestämma grupperna själva, och därför ska jag vara med mina kompisar.
Men jag är nervös och väldigt orolig. Jag vill och jag vill inte.
Jag vill vara med dom och se på film, sjunga singstar, och göra allmänt roliga saker sent på natten MEN jag vill inte äta med dom, visa upp mina mått och allting. Jag skäms, jag tycker det är jobbigt.
Fast jag har snackat med dom och de säger att de förstår om jag tar med mig näringsdryck,mått,havregrynsgröt, kvällsmål och ja, allting som behövs.
De andra kommer förmodligen äta godis och snacks och sånt. Men det gör ingenting, jag bryr mig ändå inte.

Det är mycket som händer veckorna fram över. Helt plötsligt har jag saker att göra. Jag är orolig över de sakerna, men det brukar alltid gå bra. Det är bara min ångest som lurar..
Nästa vecka ska jag till exempel hem till F för hon ska ha en liten födelsedags "fest".
Jag undrar hur det kommer att gå. Då är det bara hennes kompisar och visst känner jag dom för de går ju i min klass men de är de tjejerna som är översminkade, super och gör allt som är dåligt.
På ett sätt förstår jag inte F varför hon är med dom. Hon gör ändå inte sånna saker, hon röker och super inte.
Men hon gör det inte på grund av hennes boxning. Hon är nordiskmästare,svenskmästare och hon vinner ständigt och jämt. Det är nog därför..

Om två veckor ska jag kanske till stockholm en dag och shoppa. Ska dit med min mammas väninna och hennes dotter. Hon är ett lite äldre än mig men vi känner väll varandra sådär.

Imorgon ska jag färga håret. Orkar inte gå till en frisör och visa mitt tunna fula hår.
Så det blir en toning, eller det heter casting. Då blir det ingen ful utväxt och färgen håller jätte bra.
Men jag har aldrig testat den castingen förut. På förpackningen ser färgen nästan orange ut men min mamma använde den nyligen och hennes hår är minsann inte oranged.
Det kommer säkert bli fult :/

Okejdå , jag är väll tvungen att skriva något positivt:  Jag var på utvecklingsamtal i veckan och de tyckte jag var så duktig och angagerad i skolan så jag behövde inte sätta upp någon/några målsättningar.

huhu, undra vad det beror på .... :P

Jag mår inte bra alls,nej.
Jag är så arg och ledsen. Jag är besviken på mig själv, och mina behandlare. Frågor kommer upp som tex: Det kunde ju ta över ett år att bli normalviktig och mensen kanske inte skulle komma tillbaka på flera år den heller, men varför säger ni så? Det har inte tagit ett år att gå upp 7,4 kg, snarare några månader! INTE ENS ETT HALVÅR!!!!
Jag blir arg när jag skriver det här, jag blir jätte ledsen. Känslor blossar upp direkt när jag tänker på det.
Jag har gått upp i vikt. Jag väger nästan 50kg!!!!!! Jag vill inte :( Jag vill dö, jag vill försvinna. Jag är inte en mager tjej längre, jag är snart en normalviktig person som har problem som vem som helst i min omgivning! Det är inte kul!
Hur har jag tillåtit mig att äta? Jag kunde ha fuskat mera. Jag har sån ångest över detta!!!! :(
Jag vet inte vad jag ska göra, OM jag överskider 50 kg gränsen kommer jag försvinna. Jag lovar, jag ska försöka. Jag orkar inte med att väga mer än någon annan (vilket jag ändå redan gör)
Jag vill inte ha kvinnoformer (även om det är fint på andra)
Jag vill vara sjuk. Jag vill må dåligt. När jag mår dåligt så känns det ändå bra på något sätt. Jag känner mig trygg på något sätt.
Förra veckan var jag något mer social. Var lite mer glad. Det kanske var för att en gång under det mörka halvåret hittat något roligt att göra - spela det jädrans beroendeframkallande spelet IMVU.
Men då kände jag ändå en oro. Oro att jag aldrig skulle bli ledsen längre, att aldrig bli besviken eller rent ut sagt dödsledsen när jag gick upp i vikt eller om jag åt någon förbjuden mat.
Såklart var det inte så, jag är ju ledsen nu.
Men det är ingen som bryr sig som de gjorde förut. Då var det mer synd om en för att de tyckte att man var för mager (vilket jag själv inte ska påstå att jag var)
Folk säger fortfarande att jag inte ser frisk ut. Än sen? Jag är nästan normalviktig, mina lår,haka,armar och mage dallrar när jag går. Snart får jag säkert tillbaka min mens också, det skulle inte förvåna mig. Min behandlare till och med frågade om jag hade fått den och det var HON som sa att det skulle dröja flera år!!
Jag måste gå upp till runt 53-54 kg. Jag vill inte!! ALDRIG!!!!!! JAG TÄNKER HUNGERSTREJKA!!!! :(
Jag väger runt 49 kg nu. Jag känner mig väldigt besviken. Ni tycker också det är en besvikelse. Att en sån svag person som jag bara äter och äter. Jag blir tvingad. Oftast.
Jag skriker,hyperventilerar och springer där ifrån, men de lyckas ändå få i mig den feta maten.
På tala om fet mat.
De tycker säkert jag är tillräckligt "normal" nu. De har tagit bort en näringsdryck!!!
Jag är ledsen över det. Det är ett tecken på att allt inte är som förr. Visst är jag glad på ett sätt, skönt att slippa lite onödiga kalorier men ändå. Är jag verkligen så "normal". Som tur var har jag en näringsdryck kvar, men den tar dom väll snart bort också.
Men jag förstår inte hur dom tänker... Om de tar bort alla näringsdryckerna så går jag inn på svält igen. Iallafall nästan. Om jag inte dricker någon näringsdryck så ligger jag runt 1000-1300 kalorier.
De räknar inte kalorier, but still. Men det är bra. Då kanske jag går ner i vikt och det skulle kännas så jävla skönt!
Ett steg längre ifrån 50 kg gränsen!
Vi bestämde en till sak också, jag ska få cykla till skolan ibland också. Jag ska också få gå längre promenader.
Jag blir så ledsen. Visst är det bra men jag vill att allt ska vara som förr!!
JAG HATAR ALLA, JAG VIll BLI LÄMMNAD ENSAM!!!!! :(
Det känns som om ingen förstår. Jag gråter, folk försöker få vett i mig men jag orkar inte lyssna på det.
Allting går i för fort tempo. Vikten syftar jag nog mest på.
En av mina behandlare tror helt plötsligt att jag Cornelia har börjat äta godis.
VARFÖR TROR HON DET?!! Jag ska aldrig stoppa in en godis i munnen, ALDRIG. Ser jag så frisk ut?
Jag skrattade faktist lite åt det när hon frågade. Jag sa också: Aldrig att jag skulle stoppa in något sött i min mun, aldrig.
Hon frågade också om jag någonsin var godissugen, jag svarade: Aldrig.
Aldrig,aldrig,aldrig,aldrig,aldrig.

huh, nu har jag skrivit av mig. Ni orkar säkert inte höra på mitt meningslösa negativa babbel.
Jag tänker inte skriva något posivit idag för det FINNS inget. JAG HATAR ALLA!
Ta inte illa upp, jag gör egentligen inte det. Men det känns som det. Behandlarna kommer bara och röjer i mitt liv. Jag vill inte ha någon hjälp.





















:(

Jag kan erkänna, förra veckan var den bästa hitills. Mådde okej, inte dåligt.

Men nu..
Jag mår skit, jag har gråtit i 2 dagar utan non stop.
Det  handlar om min vikt och äs. Men jag orkar inte skriva något och har inte gjort det på ett tag.
Orkar inte svara på några kommentarer just nu, hoppas ni förstår!


Jag vill bara försvinna nu! :(