Auf wiedersehen
http://footprints.webblogg.se/ är min nya blogg. Känns som jag behöver en ny bara för att den här bloggen har alltid så deprimerande blogginlägg. Read it or leav it! kan man ju säga hihii.
Aja, det blir nog inga fortsatta inlägg här i alla fall!
Aja, det blir nog inga fortsatta inlägg här i alla fall!
back
Nu är jag nog tillbaka i bloggandet igen. Det här går inte längre. Har snart fastnat i skiten igen och jag känner att jag måste skriva av mig. Mamma gav mig det rådet att börja skriva också, du borde nog få ut dina känslor sa hon. Och det är nog helt sant för mina tankar är så många och jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Har gått ner 4 kg under sommaren. Det är visserligen inte särskilt mycket kanske, men i tanke på att man har varit normalviktig så är det inte något bra tecken. Särskilt inte från en som har haft anorexia i några år.
Men det här är annorlunda. Jag skulle inte kalla det anorexia. Ärligt talat så är jag så förvirrad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mina onda tankarna säger inte åt mig att gå ner i vikt. Det snarare tanken och rädslan om att gå UPP i vikt som alltid har funnits där, ända sen jag blev sjuk. Jag snåläter för att jag ska vara säker på att jag inte ska gå upp i vikt. Det har inte alltid varit så, i våras hade jag riktiga komplex över mina ben och var det något jag slösade oehört mycket tid på. Min tid spenderades på mina lår och att jämföra mig med andra tjejers smala ben. Men konstigt nog så har mina komplex försvunnit när jag gått ner i vikt. Jag skäms inte över min kropp längre, absolut inte. Är ganska nöjd nu när jag är lite tunnare. Och det är det som är problemet. Rädslan för att gå upp i vikt och lårkomplexen är det som är problemet.
Det är sjukaste är också att jag har inte straffat mig själv med maten. Jag har såklart håll igen vissa måltider, men aldrig plågat mig med hunger. Jag har "lyssnat" på min kropp, ätit tills jag är mätt. Det har gått bra tills idag då jag har varit darrig i kroppen. Men har ätit lite ordentligare idag. Fick världens ångest när jag såg att jag hade gått ner över ett kilo i vikt på vågen i morse.
Jag har två sidor i mig själv. En sp, vill gå ner i vikt och en upp i vikt. Jag får ångest av båda delarna om jag gör något av dom. Samtidigt vet jag att jag inte kan fortsätta såhär. Det måste få ett slut och att jag kommer in i de vanliga rutinerna igen.
Eftersom jag känner mig själv så vet jag att jag är en rastlös person när det kommer till min kropp. Om jag skulle gå upp till min normala vikt igen så skulle jag snart vara sugen på att gå ner igen bara för det är så härligt att straffa sig själv. Låter helt sjukt men det är känslor som säger att det känns bra att straffa sig själv. Och jag kan aldrig lära mig acceptera min kropp. Det är något jag har försökt i snart ett år - att acceptera min kropp över hur den ser ut. Det har inte funkat med träning, det slutade med att jag tränade 5 gånger i veckan och då snackar vi inte lite träning utan träning som typ 1,5 mils cyklande varje dag plus hårda träningspass 5 ggr i veckan.
Är så ledsen över mammas hjälpande hand. Hon säger att det kvider i hjärtat när hon ser på mig. Hur tunn jag blivit. Det är visserligen hon som reagerat mest av alla, men eftersom hon ser mig varje dag så är det kanske inte så konstigt. Jag funderar på att be henne att ringa ätstörningsenheten. Jag tror jag skulle behöva ett samtal som får mig att öppna ögonen. Ett samtal om hur man äter. Jag håller på att glömma bort det där trots att jag vet exakt hur man ska äta...
Skönt att få skriva av sig igen asså. Jag gör det här för mig själv och ingen annan. Om det är någon som läser eller lyssnar så blir jag väldigt glad och rörd. Men det är inte det som är poängen. I need to write my feelings down!
Funderar faktiskt på att skapa en ny blogg. Känns inte så kul att skriva i anorexibloggen, den tiden är nu förflutet även om jag dealar med samma problem. Jo men en ny blogg ska jag nog göra, som en ny start liksom!
Har gått ner 4 kg under sommaren. Det är visserligen inte särskilt mycket kanske, men i tanke på att man har varit normalviktig så är det inte något bra tecken. Särskilt inte från en som har haft anorexia i några år.
Men det här är annorlunda. Jag skulle inte kalla det anorexia. Ärligt talat så är jag så förvirrad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mina onda tankarna säger inte åt mig att gå ner i vikt. Det snarare tanken och rädslan om att gå UPP i vikt som alltid har funnits där, ända sen jag blev sjuk. Jag snåläter för att jag ska vara säker på att jag inte ska gå upp i vikt. Det har inte alltid varit så, i våras hade jag riktiga komplex över mina ben och var det något jag slösade oehört mycket tid på. Min tid spenderades på mina lår och att jämföra mig med andra tjejers smala ben. Men konstigt nog så har mina komplex försvunnit när jag gått ner i vikt. Jag skäms inte över min kropp längre, absolut inte. Är ganska nöjd nu när jag är lite tunnare. Och det är det som är problemet. Rädslan för att gå upp i vikt och lårkomplexen är det som är problemet.
Det är sjukaste är också att jag har inte straffat mig själv med maten. Jag har såklart håll igen vissa måltider, men aldrig plågat mig med hunger. Jag har "lyssnat" på min kropp, ätit tills jag är mätt. Det har gått bra tills idag då jag har varit darrig i kroppen. Men har ätit lite ordentligare idag. Fick världens ångest när jag såg att jag hade gått ner över ett kilo i vikt på vågen i morse.
Jag har två sidor i mig själv. En sp, vill gå ner i vikt och en upp i vikt. Jag får ångest av båda delarna om jag gör något av dom. Samtidigt vet jag att jag inte kan fortsätta såhär. Det måste få ett slut och att jag kommer in i de vanliga rutinerna igen.
Eftersom jag känner mig själv så vet jag att jag är en rastlös person när det kommer till min kropp. Om jag skulle gå upp till min normala vikt igen så skulle jag snart vara sugen på att gå ner igen bara för det är så härligt att straffa sig själv. Låter helt sjukt men det är känslor som säger att det känns bra att straffa sig själv. Och jag kan aldrig lära mig acceptera min kropp. Det är något jag har försökt i snart ett år - att acceptera min kropp över hur den ser ut. Det har inte funkat med träning, det slutade med att jag tränade 5 gånger i veckan och då snackar vi inte lite träning utan träning som typ 1,5 mils cyklande varje dag plus hårda träningspass 5 ggr i veckan.
Är så ledsen över mammas hjälpande hand. Hon säger att det kvider i hjärtat när hon ser på mig. Hur tunn jag blivit. Det är visserligen hon som reagerat mest av alla, men eftersom hon ser mig varje dag så är det kanske inte så konstigt. Jag funderar på att be henne att ringa ätstörningsenheten. Jag tror jag skulle behöva ett samtal som får mig att öppna ögonen. Ett samtal om hur man äter. Jag håller på att glömma bort det där trots att jag vet exakt hur man ska äta...
Skönt att få skriva av sig igen asså. Jag gör det här för mig själv och ingen annan. Om det är någon som läser eller lyssnar så blir jag väldigt glad och rörd. Men det är inte det som är poängen. I need to write my feelings down!
Funderar faktiskt på att skapa en ny blogg. Känns inte så kul att skriva i anorexibloggen, den tiden är nu förflutet även om jag dealar med samma problem. Jo men en ny blogg ska jag nog göra, som en ny start liksom!
