Cornelias blogg

1725 kalorier kommer det sluta på idag. Det är mer än på länge. 1600 har varit som max förut, men nu slår det rekord.
Jag mår så jävla dåligt och det har jag gjort ända sen jag fick veta vad jag skulle äta till lunch.
P A S T A (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)
Jag satt och stört grinade framför matbordet och det var länge sen jag hade sån extrem ångest. Värre blev det när jag hade ätit upp.
Gick upp på mitt rum och bara stört grät. Just så dåligt har jag inte mått sen när jag började med näringsdryckerna. Då låg jag också och skrek på mitt rum, av ångest. Både psykisk och fysisk.
Mamma kom upp på rummet och satt med mig. Hon lyckades iallafall få tyst på mitt gråtande, men ångesten har inte släppt än.

Jag borde känna en viss stolthet i mig själv, att jag faktist åt upp nästan all spaghetti.
Visst har jag ätit pasta förut och till och med när jag var som sjukast, men det har alltid varit jobbigt och nu så var det flera veckor sen jag åt det sist.
Hoppas jag slipper det ett tag nu fram över, visst älskar jag pasta. Men jag kan inte njuta av det och jag är rädd för det.

Det känns som en stor klump i halsen och jag vet inte vad jag ska göra.Det är svårt att andas.
Är hemma hos pappa och jag orkar verkligen inte gråta mer. Jag har ont i huvudet och jag känner mig trött.
just idag så känner jag att JAG INTE ORKAR MER! :(
Och jag som trodde allt bara skulle bli bättre men tydligen hade jag fel. Nu kan det inte bli värre.

Det blev matproblem hemma hos pappa också. Jag kom hem till han så sent ungefär vid halv fem. Vi skulle äta om en halvtimme och jag hade inte ätit mellanmålet som består av en macka med smör & ost, näringsdryck och en clementin. Pappa ville inte att jag skulle ta något av det för vi skulle äta om en halvtimme.
Han sa till och med att jag kunde skita i det!
Men jag blev faktist förbannad då och ringde mamma och frågade hur jag skulle göra.
Jag menar, hur tänker han? Jag kan ju inte ta bort vissa saker bara för det blir lite tight med tid, även om jag själv känner att jag borde ha fuskat så vill jag inte. Jag vill bli frisk. Men varför ska det vara så jävla svårt?

Min deppighet idag verkar ha smittat ner min styvmamma J. Hon blir genast otrevlig om jag säger något på en kort ton eller lite irriterat. Det tycker jag är barsnligt av henne, jag menar man måste få vara irriterad ibland utan att hon blir bitchig av sig.
Jag har faktist för mig att hon också har någon slags ätstörning. För när vi åt middag som var köttsoppa, så ville hon bara ha lite potatis,rotfrukterna och spadet. Hon ville alltså skita i köttet.
Men man blir ändå osäker för ibland kan hon äta upp nästan en hel chips påse, men ibland vill hon bara ha lite sallad.


Just nu vill jag bara försvinna. 
Har så ont i bröstet av ångest.
Jag vill hem till mamma för där är det någon som bryr sig iallafall! :(