Cornelias blogg

Jag har varit riktigt känslosam den här helgen. Gråtit mycket och grubblat mycket.
Fast ändå kan jag inte säga så för på något sätt så känner jag mig tom och att jag inte finns eller lever.
Jag vet inte om det är ångesten som skapar all oro och alla tankar och gråten. Jag vet inte längre, jag känner mig så förvirrad bara.. nu när jag äter mera.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Ena sekunden har jag massor att skriva ner men sen så helt plötsligt blir jag tom och orklös.

Just nu vill jag att tiden ska stå still, jag vill inte att det ska bli julafton än.
Jag vill hinna bli frisk så att jag kan äta julbordet oplanerat och äta julgodis och lussebullar.
Kunna ta ett glas julmust (även om jag inte är så vidare förtjust i all sorts läsk) och bara bli helt frisk.
Det känns så bortkastad tid att vara sjuk, det blir frustrerande samtidigt som jag vet att jag kan inte börja äta helt för det skulle plåga mig till döds.
Just nu, den här helgen har jag inte haft någon motivation, den har helt plötsligt bara försvunnit.
Det har blivit lite krångel med maten och ett och annat fuskande.
Mina tankar i huvdet har varit starkare och jag har känt mig väldigt ledsen och ensam.
Ibland har jag nästan gråtit mig till sömns för ångesten är stor och det är just det som känns så ensamt - att ingen kommer och tröstar.

Det blev ingen lasange idag. Vi hann inte helt enkelt för vi skulle på släkt träff för en av morbröderna fyllde år.
Jag var tvungen att ta med mig näringsdryck, macka med smör & ost och en clementin som fika.
De andra åt lussebullar och tårta.
Vi satt i vardagsrummet runt ett bord. Jag kunde inte sluta titta på tårtan och lussbullarna. Det såg så läskande ut, så läskande att jag blev ledsen när jag tänkte på att det kommer ta lång tid innan jag kan äta en sån.
För det vet jag att det kommer att göra, för jag skulle aldrig kunna tillåta mig fika.
Det känns som om jag inte är värd det på något vis.
Fick någon fysisk ångest attack mitt i släktkalaset.
Jag försökte göra mig så diskret som möjligt men fick panik för jag kunde inte andas. Mamma märkte det såklart för hon satt brevid mig och hon vet att när jag gör andövningar då är det pgr av det.
Fast det hjälper inte ett skit utan det blir nästan värre!
Men det var skönt att de andra inte la märke. Fast de kanske gjorde det men de sa inget.

Kollade på bilder på datorn som var tagna när jag hade en hälsosam vikt. Ärligt talat så jag ut som en gris i ansiktet och min kropp vad lite mullig.
Jag blev så ledsen när jag fick tanken att jag måste gå upp så mycket i vikt, mer än 13kg, jag kommer ju se hemsk ut!
Jag vill inte se ut så, aldrig! Jag kan tänka mig att gå upp lite eftersom inga kläder passar, men aldrig så fet som jag var då!
Fet kanske inte är rätta ordet för jag var ändå gränsen till undervikt men jag vill ändå inte se ut så!
Detta gjorde mig bara på ännu sämre humör :(

nej nu orkar jag inte mer :(


Det är inga heldagar i skolan längre, imorgon slutar jag vid halv två för jag ska till ätstörningskliniken och på tisdag så slutar vi kl 10:00 när vi har fått betygen. Jag undrar fan vad jag kommer att göra på jullovet. Inte ett skit säkert :(