Cornelias blogg

Jag mår skit, det har jag gjort ända sen jag satte mig i bilen påväg hem till pappa. Han var så himla konstig i bilen, det märktes att han inte mådde bra. Han hade samma symtom som för 2 veckor sen, när han var så där vinglig och yr fast den här gången var det inte lika farligt men det märktes att han inte mådde bra...
Han höll på att köra ner i diket och in i rondellen, vi höll på at bli påkörda av en annan bil för han stannade mitt i korsningen, han stannade också vid röd ljuset men stannade försent så vi stod mitt i övergångsstället, han höll på att KÖRA PÅ två barn som gick på vägkanten.
Jag blir så jävla ledsen, så oansvarigt och jag undrar vad som gör att han mår så där. Han kan väll inte gå på knark? Det skulle jag aldrig tro! Men jag mår så himla dåligt, varför gör han så? Mot mig?
Jag mår bara sämre och sämre när jag är här och det här är ju bara första dagen jag är hos han för jag ska ju tillbringa HELA helgen hemma hos han och jag hoppas han kan kontrollera sig själv och inte supa sig knall full!

Bara för han beter sig så här så kommer de dumma tankarna upp igen. Nu vill en stor del av mig fuska igen och med allt. Jag vill straffa mig själv men samtidigt så står jag inte ut med mig själv´ jag måste ner i vikt! Det kommer tankar om följderna att tänk om jag går ner i vikt mer då kanske dom lägger in mig på sjukhus - eller en näringsdryck till? Men jag orkar ärligt talat inte bry mig, gör vad ni vill med mig jag orkar inte mer!
Jag har redan fuskat, åt inget mellis på eftermiddagen och middagen blev 1 potatis och en tredjedel, inte en hel kycklingfilé och sen sallad. Och jag tänker fuska till kvällsmålet också, det ska jag se till! OCh jag tänker bara dricka en näringsdryck imorgon, och jag tänket fuska med allt som går att fuska med för jag mår så jävla dåligt pgr av pappa! Kan han bara inte fatta det nån gång?! :(

Var på interjuven idag fast man kan kalla det forskning. Hon frågade hur kraven var överallt och hur man ska se ut och beté sig i samhället. Jag svarade ärligt på alla frågor och det tod cirka en halvtimme. Efteråt så fick jag en biobiljett för att jag hade ställit upp.
När jag satt inne i vänterummet innan jag blev interjuvad satt en väldigt mager tjej i samma rum. Jag blev interjuvad på ätstörningskliniken. Men hon var så smal och tunn och hon verkade frysa rejält för hon hade både mössa,vantar och halsduk och det var säkert 10 + ute och inne var det ju ännu varmare. Men jag förstår henne, jag frös så jäkla mycket jag med förut men nu fryser jag knappt och det gör mig att jag känner mig fet och misslyckad. För jag vill ändå se ut så som flickan i vänterummet, men ändå inte. När jag ser mig själv i spegeln ibland så kommer självhatet. Det har vuxit så jäkla mycket den här veckan, magen är ju knappt platt längre. Varför kan jag inte bara få vara så där vackert smal? Jag vill ner till 41 kg, men samtidigt vill jag bli frisk..
En sak till som jag har funderat på. Jag är friskare nu än vad jag var för 1 månad sen men jag är några kilon magrare nu. Hur stämmer det ihop? Jag kan ju äta smör på mackan och dricka näringsdryckerna och jag har klarat av fil med flingor men jag väger ändå som minst och för en månad sen så kunde jag ju alls inte äta något av det. Det gör mig så förvirrad! Jag är väll friskare nu eller?

Jag vill bara försvinna, bort från denna planet.
Till ett land på en främmande planet där allt var fridfullt och det existerade inte utseénde krav eller mattankar.
Där alla var lyckliga och glada för den man var, och man kunde vara sig själv.
Där alla var ärliga,trevliga och .. ja allt som är bra.
Men det kommer aldrig att ské...
 gud vad barnslig jag är som skriver sånna fantasier, men det kanske är för jag är barnslig och patetisk och MISSLYCKAD!