De vet ingenting
Nej de vet ingenting.
De tror allting är bra. Jag ler och är social mot mina klasskompisar. De tror allting är okej. Men det de inte vet är att jag mår skit men jag visar det inte. Jag lägger på mig en mask i skolan men innerst inne finns det en tyngd.
Nu låter jag som en helt vanlig desperat tonåring som man ska tycka synd om. Jag vet det för jag har läst det förut.
Men faktum är att jag nog är som vilken annan person som helst. Jag är inte speciell lägre och jag är absolut inte mager.
Man ser inte mina ben på kroppen längre. Jag har dubbelhaka och TRO MIG, jag överreagerar inte vid den punkten.
Det var till och med en som frågade mig om jag hade nått min normalvikt. Det tar som ett slag i ansiktet på mig, det är som att gå och säga att är du tjock nu?
Jag mår skit, jag vill inte upp mer i vikt. Det räcker!! Men det har det alltid gjort. Jag har drömmar om att få väga 42 kg igen. Allting i omgivningen var mycket lättare förutom maten och skolan.
Nu kräver alla att man ska kunna allting. Nu tror alla att allting är bra. Jag förstår dom inte..
Jag är en helt annan person i skolan än vad jag är hemma.
Det är därför jag fuskar hela tiden. För jag vill verkligen inte vara fylligare/tjockare.
Jag vill inte se mer fett sätta sig runt höfterna och på låren. Min ansiksform har ändrat sig.
När jag var som magrast och hade lugg tyckte jag ändå att jag kunde se rätt söt ut om jag får erkänna.
Då kände jag mig normal.
Jag är bara så jävla ledsen :(
Festen i lördags var helt okej. Det var rätt kul, men jag var ju tvungen att sätta på mig masken för att inte sabba.
Jag var helt nervös för hur det skulle gå med badtunnan.
Men jag badade fast med ångest. Det är så typiskt mig att jämföra mig med alla andras kroppar. Och när det finns personer som har en väldigt fin och smal kropp känner jag mig värdelös. Att jag är ingenting i skillnad med dom.
Så har det alltid varit, jag har alltid jämfört mig.
Men det var inte direkt kul när vi skulle byta om, för då såg jag hur fet jag är. F som hade festen har smalare kropp än mig.
När jag vägde 42 kg tyckte jag att jag låg lika med henne ungefär.
Nu börjar jag gråta igen... :(
Okej, jag har ju lovat att skriva någonting positivt:
Jag har fått en moppe. Är rätt glad. Fast jag får inte använda den än för jag är inte 15 förräns i Juni.
På söndag kommer jag få den. Det är en begangnad moppe, jag fick inte välja men det skiter jag i för det är ändå en moppe!
De tror allting är bra. Jag ler och är social mot mina klasskompisar. De tror allting är okej. Men det de inte vet är att jag mår skit men jag visar det inte. Jag lägger på mig en mask i skolan men innerst inne finns det en tyngd.
Nu låter jag som en helt vanlig desperat tonåring som man ska tycka synd om. Jag vet det för jag har läst det förut.
Men faktum är att jag nog är som vilken annan person som helst. Jag är inte speciell lägre och jag är absolut inte mager.
Man ser inte mina ben på kroppen längre. Jag har dubbelhaka och TRO MIG, jag överreagerar inte vid den punkten.
Det var till och med en som frågade mig om jag hade nått min normalvikt. Det tar som ett slag i ansiktet på mig, det är som att gå och säga att är du tjock nu?
Jag mår skit, jag vill inte upp mer i vikt. Det räcker!! Men det har det alltid gjort. Jag har drömmar om att få väga 42 kg igen. Allting i omgivningen var mycket lättare förutom maten och skolan.
Nu kräver alla att man ska kunna allting. Nu tror alla att allting är bra. Jag förstår dom inte..
Jag är en helt annan person i skolan än vad jag är hemma.
Det är därför jag fuskar hela tiden. För jag vill verkligen inte vara fylligare/tjockare.
Jag vill inte se mer fett sätta sig runt höfterna och på låren. Min ansiksform har ändrat sig.
När jag var som magrast och hade lugg tyckte jag ändå att jag kunde se rätt söt ut om jag får erkänna.
Då kände jag mig normal.
Jag är bara så jävla ledsen :(
Festen i lördags var helt okej. Det var rätt kul, men jag var ju tvungen att sätta på mig masken för att inte sabba.
Jag var helt nervös för hur det skulle gå med badtunnan.
Men jag badade fast med ångest. Det är så typiskt mig att jämföra mig med alla andras kroppar. Och när det finns personer som har en väldigt fin och smal kropp känner jag mig värdelös. Att jag är ingenting i skillnad med dom.
Så har det alltid varit, jag har alltid jämfört mig.
Men det var inte direkt kul när vi skulle byta om, för då såg jag hur fet jag är. F som hade festen har smalare kropp än mig.
När jag vägde 42 kg tyckte jag att jag låg lika med henne ungefär.
Nu börjar jag gråta igen... :(
Okej, jag har ju lovat att skriva någonting positivt:
Jag har fått en moppe. Är rätt glad. Fast jag får inte använda den än för jag är inte 15 förräns i Juni.
På söndag kommer jag få den. Det är en begangnad moppe, jag fick inte välja men det skiter jag i för det är ändå en moppe!
Kommentarer
Trackback
