Känslor
Också hur det var i stockholm osv. Men jag orkar inte, jag är för ledsen också.
Jag börjar nog med stockholm. Alla tankar och känslor får nog inte plats.
Vi gick upp skit tidigt på morgonen. Bussresan dit gick bra men jag hatar att sitta stilla för länge.
Det kryper i benen på mig, jag får en jätte konstig känsla i benen. De måste få röra på sig!
Det var jag, mamma och hennes väninna och hennes barn. De är jätte trevliga och de har jag träffat förut massor med gånger. Hon tjejen i min ålder är jättefin. Hon har lång slank kropp och ser verkligen ut som en modell!
Såklart kan jag ju inte sluta jämföra min mulliga kropp iskillnad mot hennes :/
Jag köpte en t-shirt, ett bar baggy-jeans, ett par baggy-mjukisbyxoroch ett par skor. Är skit nöjd med allt.
Ingenting tight som sitter åt iallfall.
Maten gick sådär. Vi åt på en resturang, och det var inte så billigt där men det fick vi ta för jag efoisten kan inte äta något annat på alla resturangers menyer.
Så det blev lax med couscoussallad och avokadoröra och ugnsbakade tomater. När tallriken kom in ville jag bara skrika och gå därifrån.
Laxen var jätte stor, typ 200 gram säkert och såsen var över hela jävla laxen och couscousen!
Men vad hade jag för val?
Jag grät inte för jag vågade inte göra det infär de andra. Eller iallfall inte mammas väninna och hennes barn.
Jag hade lovat mamma innan jag fick min beställning att jag skulle äta upp allt. Men så blev det ju inte.
Men jag åt rätt mycket, och det gick inte att peta bort all sås. Men jag försökte tänka att jag inte hade någon mjölk och att stans förbränning är rätt hög.
Men lunch var iallafall inte rolig.
Och idag då. Hur mår du idag då Cornelia?
Jag är solbränd och mår skit. Men jag har mått sämre. Mycket sämre.
Var på äs idag och jag börjar verkligen tycka det är extremt jobbigt. Jag är en sån person som tycker allting är okej.
Eller nästan allt, men jag brukar oftast acceptera det.
Men de senaste gångerna har jag varit arg på behandlarna. Jag visar det inte mer än att jag är dryg mot dom.
Det är egentligen inte meningen men varje gång jag går dit känner jag verkligen gråten i halsen och jag skulle bara vilja springa iväg. De tar ju upp så känsliga saker.
Jag hade iallafall inte gått upp i vikt. Inte ett enda gram! Men jag gråter ändå. Efter allt fuskande jag har gjort så tycler jag ändå att jag kunde ha gått ner lite. Men jag är glad att jag inte väger 50 kg.
På något sätt går jag bara och väntar på att 50 kg chocken ska komma. Jag har laddat nu i några veckor med min samling. Bara för det verkar min kropp inte vilja gå upp. Men för mig känns det ändå bara skönt.
Det är extra mycket saker att göra nu.
Mamma har fått ryggskott och hon kan knappt stå upp fast nu har hon börjat bli lite bättre.
Jag har fått göra hennes sysslor, iallafall igår, söndags.
Det var vekrligen jobbigt och slitsamt och det är synd om alla mammor som bara måste göra hushållssysslorna.
Hur länge måste jag stå ut?
Mitt liv är inte ljusare bara för det är sol ute.
Jag orkar verkligen inte mer. Jag orkar inte gå till skolan. Jag orkar inte göra läxor & prov. Jag orkar inte gråta. Jag orkar inte äta. Jag orkar inte vara hungrig.
Kan mitt liv inte bara vara över snart? Eller kanske jag kan få byta liv med någon som har det lyckligt och ser perfekt ut? Och som kan äta vad som helst utan att det ens gör någon skillnad?
Fast jag orkar nog inte det heller.
Ingen förstår mig. Speciellt inte de vuxna.
De kommer bara med sina bortförklaringar att jag är för sjuk för att se att jag är smal.
Men de fattar helt enkelt inte.
De borde tänka själva. Tänk om de själva var tvugna att gå upp 11-14 kg när de själva tyckte att desåg normala ut? De skulle må minst lika dåligt som mig.
De är taskiga som göder upp mig till sommaren. Då alla visar sig i bikini.
Jag kommer jämföra mig med varenda kropp på stranden. Jag kommer få så dåligt samvete. Så har det varit i de senaste åren.
Om jag hade varit smal skulle jag iallfall kunna koppla bort jämförelserna. Men nu får jag inte lugn i min själ.
Varför måste alla ha så perfekta kroppar?
Jag orkar inte mer :(
svar: jag tkr inte att du e irriterande =) ja tkr du e söt o omtänksam. ja gör precis som du: råder folk till vad även man själv borde göra. man vet ju vad som är bäst för kroppen men man vill samtidigt inte göra så. nått annat känns bättre för ens hjärna. kanske är det bara inbillning, jag vet inte..det är "lätt" att få i sig den näring man behöver, trots att man "svultit" sig. men att lyckas få viljan och känslan av att de känns bra att äta vet jag inte hur man får. hur blir man av med ångesten o matmonstrena? ingen som helst aning.
apropå laxermedlet kan jag inte säga vart jag köper det. jag vill som sagt inte peppa nåra till att göra som jag för jag vet att de e fel. jag vill inte leda folk till dumma grejor. hoppas du förstår å inte blir arg =/
pussar o kramar på dig!
Okej bra att du inte är arg eller nått. Jag kan få för mig saker och ting som inte stämmer.
Du har precis rätt.
Det enda sättet att få bort ångesten och matmonstrerna är att äta. äta,äta, äta och äta. Hehe.
Jag förstår om du inte vill säga vartifrån du köper osv.
Jag hade nästan tänkt mig att du inte ville ge ut informationen. Men det är helt lungt ^^
många kramar
jag känner som dig (den sista texten). jag orkar ingenting. inte vara glad, inte äta, inte inte äta, inte skolan, kan inte gråta, inte nånting. jag vill bara slippa allt. lr bara bli en helt annan person. en snygg, smal, vacker, glad, positiv, pigg, härlig person! en sånn som har det lätt och tkr det själv oxå. en sånn som har ork och lust och mår bra utan att behöva anstränga sig lr försöka intala sig sj sånt. varför kan det inte va lite enklare? varför saknar just jag de där egenskaperna? hur kan man inte ha lust med nått, inte ens sånna saker som egentligen e roliga? för jag vill ju orka, ha lust, va glad osv. men inte ens min vilja kan göra det bättre. varför? hur hänger det ihop?
självklart gör de där läkarna o vuxna de där för att du ska bli frisk och må bra. men samtidigt handlar de inte om maten. maten gör att kroppen blir frisk, men för en själv är det ju hjärnans tänkande som är det jobbiga. att kroppen är trasig, sliten o förstörd känns ju inte jobbigt för en själv. det är känslorna o tankarna och de verkar inte nån kunna bota. de går ju, men varför är de så svårt, hur gör man och hur lång tid tar det innan man lyckas?
det är så svårt. man förstår ingenting.
ta hand om dig, fortsätt kämpa!
