Är jag en surkärring?
Det är rätt sorligt när jag tänker efter. Jag är rätt udda person med mycket tankar och tvång. Om mina kompisar visste hur jag var kanske de inte ville vara med mig. Ibland önskar jag att jag var som dom och slapp sånna problem.
Imorgon ska jag till äs. Jag har en aning om att det kan bli min värsta dag i mitt liv. Om jag ser den siffran jag inte vill se kommer mitt liv gå under.
Jag kom ihåg i våras när jag vägde 49,5 kg. Om jag passerade 50 kg gränsen skulle jag ta massor med tabletter och försöka försvinna från denna värld. Men jag hann aldrig komma så långt. Mina behandlare och föräldrar hade tappat en del kontroll över mig, jag var inte lite överbevakad som jag är nu. Det var nog det misstaget dom gjorde som gjorde att jag började gå ner i vikt igen. Inte lika drastiskt men tillräckligt lagom för att hela sommaren skulle bli förstörd.
Jag känner mig som en surkärring. Jag är alltid så negativ, mamma till och med klagar.
En del av mig vill ju såklart bli frisk och den sjuka delen vill inte. Jag skriver knappt aldrig om den friska delen, den innersta.
Det kanske vore bra som mina behandlare säger och som min mamma säger, att jag borde börja på någon aktivitet.
Dans vore kul, och gymnastik. Jag har alltid varit vig och av någon konstig anledning kan jag gå ner i splitt även fast jag inte tränar.
Men aktivitet skulle också betyda ångest. Ångest inför träningen och möte med okända (främmande) personer.
Det är något jag alltid har hatat, ta steget själv och träffat okända personer.
Den här veckan är rätt soft trotts allt. Vi har bara två läxor och 1 är jag redan klar med. Den andra blir jag klar med imorgon. SÅ JÄVLA SKÖNT!
Bara dom inte ger oss någon läxa veckan efter jullovet. Då vet jag seriöst inte vad jag ska ta mig till, då är det nästan så jag går och grinar.
I helgen har jag lussat med min klass. Jag älskar min klass bara mer och mer.
Jag tror ingen annan klass i hela Sverige har så bra relation med varandra som våran.
Ja, det är till och med så att vi kan byta om i samma rum med killarna. Alla är liksom så bra vänner med varandra, ingen hatar någon.
Blir ledsen när jag tänker på att snart så ska vi splittras. Då får jag inte längre gå till mitt trygga klassrum och mina trygga vänner. Jag undrar hur det blir när jag börjar gymnasiumet. Kommer jag få några vänner? Någon bästis?
Tiden går fort.
Har du berättat för din behandlare om all tvången utöver maten?
Jag tror inte att dina kompisar skulle sluta vara med dig om du berättade om dina tvång. Någon av dom kanske också har tvång, men inte har berättat om?
Hoppas att det går bra på äs idag!
Och du jag förstår om du är rädd för att gå över 50kilos strecket. Tro mig, jag var livrädd och helt hysterisk när det hände mig. Men det kommer kännas bättre sen. Jag kan väl inte riktigt säga att jag acceptera det, då ljuger jag. Men det är ungefär som att jag har vant mig vid att ligga över. Och folk tycker fortfarande att jag är smal. Även om jag inte tycker det själv.
Men snälla du, om det skulle vara så att du väger 50kg. Gör inget dumt! Du kommer fortfarande vara smal, tro mig!
Bra att du trivs bra med din klass.
Du skriver om att du ev ska börja med någon aktivitet. Och du skriver att du är vig. Akrobatik kanske är något för dig? :)
Jo min behandlare tycker också att jag ska börja på någonting. Men jag är precis som du, hatar att träffa nya människor bara sådär.
Dans är nog ingenting för mig, men har du några andra förslag? :)
Kämparkramar<3
Usch vad jobbigt när självkänslan tryter. Jag själv har också viktpendlat, beroende på mitt mående, men denna gång satsar jag på att bli snyggare och sundare. Mitt ex (som jag gjorde slut med, pga hans misstag, i söndags) ska få se vad han går miste om!
50 är inte mycket för dig. Det är bara din sjukdom som inbillar dig det. Egentligen borde väga mer än 50, och det vet du säkert innerst inne!
Förresten är det okej om du är en surkärring. Du är sjuk, du kämpar och du gör framsteg. Men det tar energi och då kan man inte förvänta sig att ditt humör ska vara tipp topp. Men du har rätt också, det är klart du ska visa din friska sida när du känner den där inne!
Livet är fyllt av möjligheter, men oroa dig inte så mycket. Det kommer att fixa sig med gymnasium, vänner och mat tillslut :)
Kram <3
Har också grymt svårt att ta det där första steget då det gäller att träffa nya okända. Även att börja med något som är okänt känns som värsta pärsen i början. Ofta vinner tyvärr ångesten och jag kommer inte till skott, men de få gånger jag trotsar alla tankar och genomför det jobbiga så känns det ALLTID bättre. Jag växer som person. Så varför ska det fortfarande kännas så jobbigt...?
Okej på så vis :(
Det är svårt det där när behandlaren glömmer. Man vet inte om man ska påminna eller ej. Och oftast (för min del) blir det att jag inte säger något. Antar att det blir så för dig också ibland?
Jag förstår din känsla
Också att du är ambivalent till att bli frisk.
Men 50kg betyder inte frisk, men en väg åt rätt riktning. Sen tar ju tankarna i huvudet ofta en lång tid att bearbeta.
Ex jag, Jag har legat över 50kg i 6 månader nu, men tankarna finns där varenda dag. Och jag tycker inte att jag kommer någonstans! Det tar tid att bli frisk och det vet dom på din klinik.
Akrobatik är när man gör olika tricks osv med kroppen. Där vighet, koncentration m.m. används.
Jag vet att dom i min klass fick bland annat göra kullerbytor i luften (fast då är det nog överkurs).
Jo jag är helt säker på att dans inte är något för mig :) Sminkkurs vore väldigt kul, men det är ju så otroligt dyrt tyvärr :(
Det finns nog föreningar här, men jag har ingen aning alls inom vilken sport jag skulle vilja börja inom :)
Massor med kramar<3
