Aldrig bli frisk!
Jag känner mig bara tom. Men ändå deppig och ledsen.
Fast det är jag ju ofta så det är ganska vanligt humör.
Jag undrar hur länge jag kommer stå ut med det här, det känns som att jag knappt gör det längre. Jag är väldigt rädd för att bli frisk konstigt nog, men det har väll med kontroll antar jag.
Ibland känns det som om jag är helt frisk fast jag ändå vet att jag inte är det.
Det är som om jag lurar på själv på något sätt :/
Idag på praoen fick jag TA i brownies och bre på CHOKLADÖVERDRAG med bara händer.
Kladdigt var det också och konstigt nog fick jag ingen panik.
Var det för att det var så stressigt med allt eller var det för att jag börjar bli frisk?
Vad skulle jag ha gjort för några månader sen om det skulle inträffa?
Som ni vet skulle jag ALDRIG aldrig i hela mitt liv sätta in en godis bit eller sötbit i munnen, och det tänker jag aldrig i hela mitt liv göra heller. Jag får panik så fort jag tänke tanken, en illamående samtidigt en oro och panik känsla väcker till liv inombords. Om jag skulle göra det utan dåligt samvete till döds, då skulle jag fan undra om jag hade blivit riktigt jävla frisk. För det är normalt att äta en kaka då och då.
Så nej, jag tänker inte bli tjock och frisk.
Jag tänker ialdrig nudda några sötsaker med munnen och ingen ska kunna tvinga mig till det heller!
En tanke slog mig igår kväll. Nu när jag är så stor och fyllig då förtjänar jag ju inte näringsdryckerna längre!
Snart måste jag säkert sluta med dom för att inte bli för tjock! Och då är det ännu mer tecken på att jag blir friskare och friskare!
Jag gråter så fort jag bara tänker på det, jag förtjänar inte dom längre.. för jag har blivit fyllig och misslyckad :(
Måste bara skriva att jag äter som en häst!
Mamma lägger på hur stora onormala portioner som helst! Inte undra på att jag går upp i vikt som jag gör :(
Hon säger att det är normal portioner, men det är det inte. För ingen annan mer än min familj tar så stora portioner :(
Det enda positiva bakom all gråt och ångest är att de på min praoplats tycker jag är en jätte duktig prao-elev. En av dem bästa (skryt lagom!)
Pappa sa också att jag lätt kommer få sommar jobb där. Jag hoppas han talar sanning om den saken för det vore ju bra :P
Har lite ont i nacken och huvet idag men det är ju inte mycket att komma med mot dina problem...
Ibland vet jag inte om du vill bli frisk eller inte men det verkar som om du inte alltid vet det heller. Det här med att man inte förtjänar mat är något som kommer från sjukdomen, för det är inget som är logiskt alls.
Man måste inte äta sötsaker, det är ett eget val och alla gör inte det. Man kan äta sånt som är nyttigt och sunt och så.
Men kul att det går bra på praojobbet! För att byta ämne.
hej, tack för kommentaren :) haha, majs var godare än vad jag kom ihåg det!
alltså, ja, det kan jag nog. men inte oplanerat, och tyvärr inte utöver heller. men ett av mellanmålsförslagen på min enhet är 1-2 nävar godis eller nötter, och om jag vet att det innehåller lika mycket som det jag brukar ta till mellanmål så går det bra. sen klarar jag det utan att ens tveka vid speciella tillfällen, som t.ex. min bästa väns fest när hon fyllt år, då åt jag en kanelbulle och tänkte inte så mycket på det efteråt. man får väl helt enkelt hitta rätt tidpunkt och så, ibland känns det bara så rätt! jag åt mjukglass i helgen, och det var supergott. ingen ångest och inga tankar alls.
jag tror nog inte att hon lägger på för mycket till dig. normalportioner känns oftast gigantiska för oss med äs, men det är bara att acceptera att våran syn på vad som är en okej portion inte stämmer överens med verkligheten på något sätt. din mamma försöker inte ge dig mer än du ska ha, din kropp behöver det - och när du kommit upp i din idealvikt kommer du inte gå upp av att äta dom portionerna du äter nu.
cornelia, du måste sluta lyssna på anorexian. hon vill dig inte väl, och du borde verkligen vara allt annat än rädd för att bli frisk. du borde vara rädd för henne istället, för sjukdomen. jag minns när jag blev rädd för anorexian första gången, det var när jag kom in på sjukhuset och de berättade för mig att jag kunde ha dött om vi inte hade kommit dit just då.
och jag kan nog "lugna ner dig" på ett sätt i alla fall. du kommer aldrig att bli frisk om du inte vill det själv, om du inte kämpar med alla dina krafter för att slita dig loss ur hennes hårda grepp. det är svårare än man tror, men jag tror på att den dagen kommer för dig också. (det kanske känns hårt att höra för dig i den situationen du är i nu, men jag hoppas att du ändrar ditt sätt att tänka och se på sjukdomen om ett tag) kram!
Tack för din kommentar. Du får ursäkta att mina kommentarer ibland är lite "uppgivna" men det är bara det att jag är van vid att alltid kunna lösa problem med logik och det funkar inte så bra alltid på den här sjukdomen...
Men du ska veta att jag fortsätter höra vad du säger och jag hoppas verkligen att du ska vilja bli frisk.
