Jag vill väga 42 igen!!!
Orkar ärligt talat inte äta mer. Jag har inte varit hungrig sen jag började äta fullt ut! Magen svullnar,den gasar. Den har inte varit platt på väääääldigt länge! :(
Jag är hos pappa nu också, jag orkar fan inte vara här. Grät hysteriskt igår och en del av det var för att jag skulle hit idag. Den andra delen är för jag är så förskräckligt stor! Jag skulle bara vilja få väga 42 kg en gång till, det skulle kännas en sån lättnad. Att få åtmistonde känna lite skelett, på ett hål som satt precis under bröstkorgen och såg ut som en grop. Kunna få känna att man är en zoombie som går runt och är hjärndöd. Få se vågen visa - 1kg i veckan!
Livet då var mycket bättre, jag hade nästan inga alls komplex över min kropp när jag vägde som minst. Nu har jag ännu mer än förr och snart orkar jag inte gråta mer så fort jag ser på min kropp! Jag får panik och jag blir rädd :(
Min hals svider och nu kommer jag göra er besvikna. Jag har alltid haft lite problem med maten, inga svåra problem. Dom har kommit då & då och nu när jag har svultit mig själv har jag låtit bli. Problemet handlar om att spy. Det började nog redan i 5:an.
Jag fick sådanna skuldkänslor helt plötsligt och gick och spydde från mat till godis.
Ibland kunde till och med mina vänner vara med när jag gjorde det, dom tyckte säkert jag var lite knäpp. En period var jag så desperat att så fort jag åt en glass gick jag ut i skogen och kräktes. Jag langade med mig lite papper utifall det skulle bli kladdigt.
Ingen, absolut ingen har fått reda på det förutom de gångerna när mina vänner var med.
Mina behandlare har frågat mig om det här men jag har förnekat det.
Idag hade jag en sån ångest efter maten. Det var ingen speciell mat, det var pappas klyftpotatis med kanske 1 droppe matfett. Men han la upp så lite, egentligen var jag mätt men jag frågade om det var allt jag skulle äta. Då la han upp mer och då kom skuldkänslorna igen.
Gick och duschade och spydde upp, inte mycket, men lite grann av maten. Då försvann faktist lite av skuldkänslorna. Vågade inte heller spy mer, man hör så bra i pappas hus och J är så snoksam av sig :/
Förut svor jag för mig själv att aldrig spy när jag var så inne i svälten. Dels orkade jag väll inte och så kände jag att så mycket skulle jag inte misshandla min kropp.
Men nu har jag gjort det och nu säger tankarna att jag bör göra det igen. Jag blev så till mig att jag började googla runt efter laxeringsmedel på internet, på apoteket men jag fick ingen träff. Skulle gärna vilja köpa sådant och om det är någon som vet vart man kan köpa det så tipsa. Anledningen är för att jag vill väga 42 igen!
Du kanske borde läsa din egen blogg? Jag tror du vägde ca 42 när den började. Pulsen var kanske 36.
EKG. Inläggning. Vill du ha det?
Eller vill du se dig i en spegel och inte bara se en kropp utan vad som finns innanför och det som verkligen är värt något.
Jag tror att du önskar att du aldrig börjat med att banta. Jag tror du vill vara frisk och kunna leva ett normalt liv.
Det finns dom som älskar dig och vill hjälpa dig men du måste faktiskt kämpa själv, försöka inse att sjukdomen HELA TIDEN är så jävla elak. Mot dig.
Kram & Happy Valentin
Du kommer inte att vara något lyckligare om vågen visade 42 för dig nu och stanna där det vill inte anorexin den vill bara ha dig längre och längre ner i helvetet som det är med anorexin.
Var ärlig mot din behandlare och berätta att du har kräkts även om det är jobbigt.
Du har människor runt dig som älskar dig och vill hjälpa dig..ta emot den hjälpen..men det är du som måste kämpa och göra jobbet själv så att säga med stödet av dessa människor.
Du är värdefull glöm inte bort det.
Kram
nejnejnej...
Du får inte göra såhär mot dig själv.
Snälla, jag vet inte vad jag ska säga. Men du måste sluta. Jag har gått upp 11 kg, och visst är det skit, men de flesta säger att de inte ser ngn skillnad, och framför allt att ajg har blivit mkt mkt trevligare och socialare. Jag vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre, mer än att det är värt det! Du får inte göra såhär
Till Alla: Jag ångrar mig så djupt att jag började banta. Men nu när jag sitter i skiten så vill jag faktist inte vara normalviktig. Det finns bara i en dröm som jag har.I den drömmen är jag normalviktig och jag allt är som vanligt, med mina kompisar och allt.Men jag känner mig så oehört depprimerad och jag orkar inte kämpa för det tar så lång tid. Då känns det bättre att bara få svälta sig och försvinna bort samtidigt som man blir glad över att vågen visar mindre och mindre.
tack för ni bryr er
Snälla Cornelia berätta för dina behandlare om att du har kräkts förut och att du gjort det igen.
Jag ville egentligen inte berätta för min behandlare om att jag stod och trök i mig mat förut och dessutom försökte få upp det. Men jag gjorde det. Annars kan hon ju inte hjälpa mig.
Jag förstår att det är jobbigt och svårt. Men ingenting med en ätstörning är enkelt.
Men du gör det nog enklare för både dig själv och din behandlare om du berättar. Du behöver ju inte säga det, du kanske kan skriva ett brev?
Dom vill bara hjälpa dig.
Och gumman du är värd den hjälpen, du är värd all hjälp du kan få!
Jag hoppas innerligt att du berättar.
För jag antar att det har gnagt i dig länge?
Jag kan förstås inte tvinga dig, och du gör ju som du vill. Men som sagt jag hoppas!
Jag slutar aldrig att tro på dig!
Massor av kramar
