Mår sämst
Men ändå så gör jag det, och varför jag gör det är för att jag tycker och känner så i det jag skriver.
Jag är ett sånt stadium där jag mår sämst och det ända man tänker är negativt. Och vart ska det ta vägen om jag inte kan skriva ner det?
Igår efter jag suttit vid datorn ett tag kom tankarna fram. Den susande vågen av oro,ångest och alla de onda tankarna.
Jag tycker det är hemskt när jag jämför mig med andras viktuppgång och hur helvettes jävla fort det har gått.
Jag mår skit helt enkelt. Jag SER bara fylligare och fylligare ut. Och när jag skriver det här så kommer det tårar, jag river upp tankarna igen som har lagt sig en stund.
Jag har inte vågat kolla mig i spegeln idag, eller inte på min kropp på kvällstid. Jag vill och vågar inte, men jag råkade ändå göra det av misstag. Och det skapar sån ångest och depression.
Jag orkar inte mer. Och jag vet inte hur många gånger jag skrivit det och inte hur många gånger jag säger det till mamma. Ingen verkar förstå. Eller är det inte jag som förstår? Att jag knappt själv inte förstår att jag inte orkar mer? Fast det borde jag göra eftersom jag skriver så deppiga bloggar.
Och jag skriver konstigt idag, jag tycker det men fråga min inte varför. För jag har inget svar..
Jag vill bara försvinna ut ur den här äckliga kroppen som börjar få finnar på kroppen som jag aldrig tidigare har fått förut. Varför ska dom komma nu för? Bara för att ge mig ännu mer komplex än förut? Kunde dom inte ha kommit när jag var frisk så jag kunde få känna av det då, för då skulle jag kunna handskas med det?
Det kanske låter som jag skriver som jag tycker synd om mig själv men snälla tro inte det. Ni avgör om ni vill läsa och kommentera. Jag skriver för att jag måste få ut det någonstans.
Jag undrar vad mina föräldrar skulle säga om de fick läsa igenom min blogg. Det vore nog ingen idé att berätta om den.
Det är helt OK på praoen och alla är jätte gulliga och snälla. Och det är mest unga tjejer i 20-25 års åldern.
Nackdelen med det hela är väll att man bara har 3 raster, och om jag inte skulle ha varit så fet och behöva äta mina 2 mellanmål och lunch så skulle jag nog bara haft lunchrast.
Det måste ut, så bara skriv. Jag håller ju inte med dig om det där med föräldrarna ( men det visste du att jag skulle säga). Det finns inga föräldrar som vill blunda när deras barn inte mår bra. Jag tycker att du borde låta din mamma läsa den, faktiskt.
Hon skulle bli lite chockad kanske, men samtidigt efter ett tag glad att få det förtroendet. Och jag tror det skulle kunna undvika många svåra stunder mellan er i framtiden. Du behöver dina föräldrar för att komma igenom detta ju.
Jag kommenterar helst inte ditt utseende. Jag tror att anorexian lurar dig och att du är smal men du tycker att varje liten förändring är jättestor.
Det är inte du utan anorexian som talar.
Fortsätt skriva, det är bra att det kommer ut.
Min dotter skrev också blogg när hon mådde som sämst och det var via den som jag fick veta saker som hon inte pratade om, idag pratar hon på ett annat vis och bloggen är borta hon ser ett ljus och ett liv framför sig nu utan anorexin.
Tycker också att du ska låta din mamma läsa din blogg. Det kan vara bra för ett båda för du behöver dina föräldrar för att komma igenom detta.
Kram
Det blir lätt så att man känner sig patetisk när man bara skriver en massa dåliga saker om sig själv, jag vet precis.
Men jag tycker inte att det du skriver är patetiskt, det känns som orden är tagna direkt ifrån ditt hjärta.
Ändra inte på det, skriv som du känner!
Kram
