Torsdag
Det gick snabbt i skolan idag. Var hos skolsyster vid lunchtid och pratade. Jag tog upp mina självmordstankar och att jag inte mår bra. Hon frågade mig om min mamma eller mina behanldare visste om det.
Jag sa som det var, att de inte vet om det och att jag har svårt att uttrycka mig hos mina behandlare.
Hon frågade om hon skulle ringa till både mamma & till mina behandlare och säga hur jag mår osv. Jag sa okej. Jag orkar inte bry mig om vad det blir för efterföljder.. jag vill bara att alla ska veta att jag mår sämre än sämst.
Var på min praoplats idag.. pappa fick presentera mig lite grann. De vet inte om att jag har anorexi men pappa skulle säga det imorgon.
Jag ställde några frågor om vad som gällde. Jag ska börja arbeta där kl 9:00 och sen är det ingen bestämd tid tills när. Man måste ha svarta eller mörka byxor och jag har bara 1 par mörka jeans :S
Ingenting annat passar.. Sen får man en tröja där borta.
De sa att jag skulle få äta där men problemet är att menyn är uppbyggt på pasta (!!!) Annars har dom bara sallader och jag vill inte äta sallad i en vecka :/
Vi får se hur det blir.. kommer nog ta med matlåda vissa dagar.
Orkar inte skriva mer nu. Det känns som en stor klump i bröstet och jag har svårt att andas.
Jag känner också att jag inte trivs här, att jag vill få av mig någonting från mig själv. Skum känsla..
som sagt ska jag inte säga hur jag mår idag. det gör att jag bara mår ännu sämre :(
Det var väldigt starkt gjort i allt elände det du gjorde hos skolsyster. Anorexian är en sjukdom och även om man skäms för den är det ungefär samma som om är alkis eller har cancer eller HIV.
Om man inte säger något så vet ingen (och då kan det vara fel) och om man säger något så tassar alla runt och tror att man ska gå sönder om nån pratar med en. Det är jättesvårt, men du måste avgöra det själv vilka som ska veta.
Jag tror att du behöver hitta en mening med allt och en plats när du kan trivas och tycka om dig själv igen. Du måste förstå att det enda sättet att komma vidare är att lära sig av de fel man gjort och acceptera att alla gör fel.
Kan du förlåta dig själv så kan du nog sedan också komma fram till att förlåta din pappa och ha ett bättre förhållande till honom. Tänk på att han kan vara lika laddad med ångest som du, men kanske inte kan visa det.
Nu har jag skrivit en massa. Förlåt om inte allt är rätt, men du förstår i alla fall att jag bryr mig!
Kram
Modigt av dig att låta skolsyster berätta!
Kram
Starkt av dig att låta skolsyster berätta för din mamma och behandlare hur du mår. Att du får stöd runt det.
Hoppas att du kan plocka fram kämparglöden som finns i dig, din vilja att bli frisk den finns där eller hur?
Kram
Tack!
Till mats: Det är bara snällt att du bryr dig!
Jag hoppas jag gjorde rätt val att säga till till skolsyster och som ska säga det vidare till behandlaren och min mamma.
Till En mamma: Jag hoppas också min vilja och kämpeglöd kommer tillbaka. För nu vill jag bara gå tillbaka i svältandet :/
kramar till alla
