Oroliga mamma
"Nu får jag ta i hårdhanskarna med maten"
" Kanske jag borde ringa BUP och fråga om dom har någon matgrupp du kan gå och äta i"
"Vi borde börja med ännu en näringsdryck"
"Man ser ryggraden även fast du har tjocktröja på dig"
Alla meningar kommer från min mamma. Jag tror inte någon av kommentarerna om min kropp stämmer men varningarna och hotelserna får mig att tänka om liiiite grann iallafall.
Hela veckan när vi var på semester och nu har hon börja tjatat på mig om att jag går ner i vikt. Jag förstår om hon är orolig men det finns egentligen ingenting att vara orolig för. Jag fattar inte varför alla bryr sig. Kan dom inte låta mig gå ner i vikt och om jag skulle bli för mager så att jag får någon hjärtattack så kan jag ju lära mig av det.
Då kanske jag blir lite rädd och börja fundera över om att gå upp i vikt och bli frisk? Sen skulle det ju inte vara så dumt och jag dog heller. Då slipper jag världen.
Sen förtjänar jag maten bättre om jag är magrare. Alla borde hålla med om det. En tjock person som äter chips och godis varje dag förtjänar det inte lika bra som en smal person. Och nu menar jag förstås inte att jag skulle äta chips eller godis om jag gick ner i vikt och att en tjock person är mindre värd än en smal person. Nej,nej,nej alla är ju lika mycket värda! Men ändå.
Under den senaste tiden har jag ställt mig frågan: " Var tjänar jag på att gå ner i vikt?"
Jag får ju inget svar och när jag tänker på det så kan jag inte tänka. Det är som de dumma tankarna blockerar mitt tänkade om att bli frisk. Men om jag äter mindre en dag, typ om jag fuskar med näringsdrycken eller något annat kalorimässigt så blir viljan att bli frisk mycket starkare. Men bara för stunden. Det kanske ändå inte är så konstigt för då har jag ju unnat min ästörda sida med att fuska?
Idag vägde jag mig imorse i smyg. Jag får ju egentligen inte göra det men det skiter jag i för jag skulle aldrig klara av att inte få veta. För tänk om jag hade gått upp när jag var i västkusten även om jag fuskade mycket?
Fast det hade jag förstås inte, jag har gått ner nästan ett ½ kilo. Jag väger nu 46,6 kg och har ett BMI på 17.1
Jag skulle bli så glad om jag gick ner till 45 kilo igen. Jag är såklart medveten om att jag inte kommer bli nöjd med den drömvikten men ärligt talat så spelar det ingen roll om jag vill ner till 44 kilo efter 45 kg. Och det spelar ingen roll om jag vill gå ner till 42 kg igen.
Ärligt talat så orkar jag heller inte bry mig om jag skulle bli sjukare. Innerst inne mår jag inte så bra och jag orkar inte ta tag i sjukdomen.
Nästa vecka ska jag till pappa och vara där i två veckor. Jag hurrar och jag protesterar.
Hurrar gör jag för då får jag ännu mer kontroll över maten och det kommer bli mindre mat.
Protesterar gör jag för att för några veckor drack han sig ju full och därför känner jag mig sviken av han. Tänk om han gör det igen? Vad gör jag då?
Nu ska jag gå & duscha och sen ska jag kolla om det går någon bra film vid nio snåret.
Har du ingen du kan prata med? Någon som du kan berätta allt det här för och som kan få dig på bättre tankar. Du ska ju inte behöva gå runt och känna att det skulle vara skönt att få en hjärtattack. Innerst inne vill du väl vara lycklig? Tror du då att det hjälper att gå ner i vikt? Blir du verkligen lyckligare? Du kan faktiskt bara vinna på att äta mat och gå upp i vikt. Jag brukar tänka på hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut om tio år. Varken jag eller du vill nog att all tid ska gå åt till att tänka på mat och vikt!
Fortsätt kämpa, Cornelia. Jag tror på att du kan bli frisk! Bamsekramar <3
Vännen en vikt på 46.6kg det är verkligen inte bra. Och tro mig du kommer inte tycka att du förtjänar maten bättre för att du blir ännu mer smal. Du vet ju egentligen hur det slutar. Du kommer att äta mindre och mindre. Och bli räddare och räddare för mat. Och du får börja om med allt igen. Vägen ner slutar aldrig bra. Den rätta och den enda vägen för att ta sig ur detta helvete är att klättra upp.
Jag vet att jag själv har dåliga perioder ibland.
Så det känns lite fel för mig att skriva detta. Men jag gör det så klart bara för att jag bryr mig. Inget annat<3
Men du vet att viktnedgång ger egentligen ingen bestående lycka.
Jag hoppas verkligen att du tar tag i detta igen.
För jag vet att du kan Cornelia.
Och du vill väl inte hoppa av skolan?
Kramar i massor
Hejsan! Tittade runt lite på nätet och hittade till din blogg. Fint namn du har! ;) Vill bara säga att du ska kämpa, åt rätt håll. Åt det friska hållet. Det är inte värt all smärta som viktnedgång och svält innebär. KÄMPA!
