Varför vill jag inte? :(
Det är alltid så jävla jobbigt och jag känner verkligen hur liten jag blir när jag är där. Liten,sårad och skrämd.
Vikten hade inte rört sig någonting i deras ögon. Jag hade ju precis käkat frukost och på den vågen stod det 48,5 kg men jag vet att innan frukosten så väger jag alltid ungefär ett halv kilo mindre . Så alltså 47,8 eller 48,0 kg utan mat.
Jag är glad att jag inte har gått upp iallafall, speciellt inte av linfröna.
En till positiv sak var att jag har vuxit!
Jag är nu 165,2 cm lång. I höstas var jag 164 cm. Jag skulle säkert varit längre om jag inte hade börjat banta..
Vi pratade inte om något väldigt speciellt, bara det vanliga snacket. Det känns som om dom inte har något o komma med för att det är alltid samma problem som rabblas upp och ska disskuteras om och om igen, som om det gjorde saken bättre?!
Det gör den iallafall inte. Jag blir bara mer ledsen och upprörd.
En sak dom nämnde och som många andra nämner är att varför vill du inte bli frisk och eller åtminstonde kämpa?
Den frågan snyrrar i huvudet på mig hela tiden. Jag försöker komma på svar men jag hittar det inte.
Jag kan ligga och grubbla och gråta över det och jag känner mig nästan stressad över att inte ha viljan.
Varför känner jag att jag inte vill bli frisk när typ alla andra med ätstörningar vill kämpa för deras liv?
Jag blir ledsen när jag tänker på det. Varför vill jag inte? Är jag så onormal och knäpp?
Svaret på frågan har jag inte, men jag tror att jag vet en del av det.som
Jag är livrädd för att livet kommer bli tråkigt.
Jag är rädd att jag inte skulle ha kontroll över det friska livet om jag skulle bli frisk.
Att jag fortfarande skulle vara rädd för att ta kontakt med kompisar.
Att jag skulle fortfarande må dåligt över min kropp och tycka den är tjock.
Det är mycket mycket mer sånna små svar som "Att jag skulle ..." och det gör mig rädd. Livrädd.
Det är nog det som hindrar mig. Iallafall en del av det.
Jag ser liksom inget positivt i att bli frisk mer än att kunna äta all mat och leva lite friare.
Varför? :(
Nu vill jag inte skriva mer. Tårarna rinner bara om jag fortsätter, det här var känsligt :(
hade varit kul att träffa dig
om vi hade träffats hade jag nog kunnat hjälpa dig en del <3
fel blogg adress av mig, sry
Sen blir sjukdomen en slags konstig trygghet också, där vet man iaf vad man har för mål, i det friska livet kan det vara svårare att hitta någon sån där morot att sträva efter. Hoppas du hittar någon morot, någon frisk strävan, det är så mycket roligare än ätstörningar...
Ja, vad är man utan kontrollen? Jag tänker också så, så du är nog varken knäpp eller onormal. Men man får väl försöka vända på saken. Mår vi verkligen så bra nu? Hur skulle det egentligen kunna bli sämre utan ätstörningen? Jag funderade precis på vad jag tycker om att göra. Försök hitta det positiva istället för att bara koncetrera dig på det negativa. Och sen tror jag att det krävs mod för att bli frisk också. Att våga hoppa ut i det okända, men också friare livet!
Lycka till! Kram Louise
Vännen, det kommer att lösa sig<3
ge inte upp! Det kommer vara värt det när du blir frisk. Det är inge lätt kamp, belive me.. men när du väl gått upp lite i vikt så kommer dte kännas bättre! Tankarna ändras, det trodde jag aldrig att de skulle, men dte är faktiskt sant!
Tack vännen!
Japp det är "imorgon" jag flyttar.
Kram <3
Oki doki. Jag saknar inte heller mitt hus faktiskt. Konstigt nog :/
Hur går det för dig då?
Kämpa på<3
KRAMIS
