Den vanliga måndagen
Samma känsla av ångest när man lämnar stället.
idag var jag där med pappa.
I väntrummet satt en mullig kvinna typ över 40 års åldern och en lite yngre blond kvinna.
Man såg tydligt på den blonda kvinnan att hon var underviktig. Hon kunde inte sitta still, hon var tvungen att röra på sig eller läsa tidningen eller riva i papper. jag tyckte synd om henne. Till slut blev hon så frustrerad att hon satte på radion men även då så blev det svårt. Jag undrar varför, det kanske hade något med ätstörningen som hon förmodligen hade.
tyckte rätt synd om henne :(
Usch vad spänt det var där inne när vi pratade om hur det var hemma hos pappa.Jag ville bara där ifrån.
Orkar inte rabbla upp allt vad vi snackade om men det var ju allt jag tycker är jobbigt. Han vägrade erkänna att han hade någon form av problem med ölen. Vi kom överens om att jag skulle vara med social mot mina lillasystrar och alla i familjen och pappa han ska inte dricka något mer. Jag hoppas han håller det, annars tänker inte jag hålla det jag fick i uppgift.
Vågen :(
Jag har gått upp igen :( Inte ett kilo och sen hade jag inte gjort nummer två på ett tag men det kanske är en dålig ursäkt? Jag vet inte men nu är jag ännu mer fylligare än förut! 48 kg :( (!!!!)
Jag har panik, jag slår på mina feta lår men fettet vill inte försvinna!!! Många tror det är bättre i skolan nu när jag orkar prata och ge ett fejk smile någon gång men det är inte sant! Jag är långt ifrån att må bra!
Jag vill bara dö och försvinna, jag vill väga 42 kg igen. Kan jag bara inte få göra det en enda gång igen?
Nu börjar jag gråta igen, FAN JAG VILL INTE VÄXA!!!! :(
Bra att du vågar ta upp din pappas problem med alkohol, jag sitter alltid och hittar på att han typ aldrig dricker, även fast jag vet att han dricker för mycket. Försvarar honom på något sätt.. Jag vill inte få dom att tro att det är hans fel.
Och 48 kilo och ingenting, vännen. Jag vägde också 42 kilo som minst, idag väger jag 54. Det är 12 kilo mer, men jag är inte mindre sjuk på något sätt. När man går upp i vikt lurar man bara omvärlden, vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Man vill slippa ångesten men vågar inte släppa greppet om sjukdomen ändå. Ena dagen känner jag hur jag bara vill tillbaka till ett normalt liv, kunna äta allt och prestera bra. Andra vill jag bara krypa ihop under täcket och tycka synd om mig själv och hoppas att alla ser hur svag jag är.
Jag hoppas verkligen att vi inser snart vilken jävla helvetes sjukdom vi lever med och att vi vågar släppa den!
Jag tror på dig!
Kram Angelica
Vet hur det känns att bara växa och växa, och se när alla andra tar ens kontroll ifrån en.
svar: på senaste tiden har jag undvikit att umgås me kompisar ärligt talat. de e okej om man typ åker å shoppar lr går på bio lr nått (dock 100 år sen) men att hamna i situationer där mat ingår är inte de roligaste i mina ögon. därför åker jag helst inte hem till kompisar lr sover över å sånt. men ja har ju bra kompisar såklart, som ja vill behålla. men ja vet inte..allt är bara så krångligt å ja vet inte alls vad jag vill egentligen, förutom att bli smal. ja vill kunna gå på stranden i sommar och va "stolt" över mig själv.
svar nr 2: kanske är det så, att de kan lära mig att äta utan ångest. men de kan inte få mig att se på mig sj utan ångest. som sagt, ja vill kunna gå på stranden o känna mig snygg.
kanske blir allt värre av att inte äta, kanske inte. vad vet jag? jag vet bara att nu är allt jävligt pissigt och ja e beredd att testa i princip alla metoder för att saker ska bli bra. just nu testas metoden: bli smal. jag måste ju först bli smal för att se om de gör saken bättre. om jag ser att de blev mkt pissigare så får ja gå vidare på nästa metod, tills ja hittar nått. annars är det döden nästa.
jag känner mig som ett monster med dessa tankar och ord, men det är faktist så min hjärna tänker - vare sig de e normalt, logiskt, smart lr inte. och är jag verkligen så sjukt hemsk o missbildad så kanske livet inte är något för mig? ja ska prova först, tills jag vet.
kramar!
Känner ungefär samma, aldrig för att jag har vägt 42 men jag vill det så himla mycket, och känner mig tjock. väger också 48kg, vet inte vad jag ska ta mig till :/
Och jag tycker du är stark, förstår hur hemskt det måste vara, jag har inte ens anorexia och jag tycker JAG har det jobbigt. Jag håller tummarna för dig och hoppas verkligen det blir bättre. Sköt om dig! du är stark :)
Det var inte meningen att du skulle få mer ångest av mitt inlägg, jag medade inget illa :) men sköt om dig! kram!
MODIGT av dig att ta upp din pappas alkoholproblem.
Hoppas det blir bättre nu!
Gumman bara för att du gått upp till 48kg betyder det inte att du är friskare. Tankarna kan vara lika jävliga ändå.
Dom andra kanske tror att du mår bättre. Men du vet att det krävs mer än en viktuppgång för att bli frisk. Skulle någon säga något om att du ser frisk ut nu eller något. Säg precis som det är. Att tankarna faktiskt fortfarande är kvar och att du inte alls mår bra.
Tänker på dig!
Kramar
