Cornelias blogg

Nu är det värsta över. Eller nej det är det förstås inte.
Men en stor del är det.
Nu är det bara tysken som jag är mest orolig över. Just den här tiden och veckan har gått så himla fort.
Nyss var det måndag. Jag vet redan svaret varför tiden går så fort när det är saker som händer och när  man inte ser så mycket fram imot det.
 Och det är just att när man inte vill en sak ska hända fast som kommer att hända så går det extra fort just till den dagen.
 Och sen när den dagen är kommen så går det långsamt bara för att man ska plågas av nervositet.

Ja så är det. Och igår när det var Vallmans.
 Precis sekunderna innan jag skulle ut inför 220 människor kändes det som om jag skulle dö av nervositet. Men jag gick ut och sjöng och gjorde mitt bästa. Det var inte så farligt som jag trodde. Fast man såg nästan ingen som satt i publiken för strålkastaren bländade en.
Efter det var jag väldigt skakis. Man blir det för att man får för mycket andrelain (stavning?) i kroppen och det tar mycket på blodsockret och man ska egentligen äta något sött.
Det var kul att uppträda och jag kände mig glad för jag fick mycket komplimanger över hur söt jag var när jag hade vågit hår och målade ögon. (nu för tiden är jag oftast för depp för att orka måla ögonen)
Många av klasskompisarna och gästerna gav mig komplimanger över att mitt uptträdane var bra.
Så jag kan inte säga att jag inte var nöjd och de kan nog ingen varken gästerna eller klasskompisarna.

En sak som jag har funderat över från igår är att jag hade vågit hår på Vallmans med hjälp av en vågtång.
Det var jättesnyggt tycker jag och jag funderar på att önska mig en sån i födelsedagspresent.
Mitt hår blev mycket mycket tjockare och det var omöjligt att se att jag var flintis.
Man såg inte ens mina öron!! :)
Jag fyller ju år snart så det kanske vore en perfekt önsking.

I måndags var jag på äs. Pappa var med. Men vi pratade inte om något jätte speciellt.
Är fortfarande riktigt irriterad på dom. De ställer så jobbiga frågor och jag vill bara springa ut och skrika och gråta.
Jag hade inte gått upp i vikt som tur var. Står kvar på 49 kg.
En sak som jag inte har skrivit här som jag typ skäms över sa jag till behandlarna och till min pappa i måndags.
Jag känner inte för att berätta det här, men de blev tysta över mitt tal.
De sa att jag kanske hade en djupare depretion. Fast jag är inte säker om de sa riktigt så, men de frågade om jag hade svårigheter med vissa saker än andra. Men det har jag ju inte, snarare är jag kunnigare på vissa saker än andra. 
Sen sa de att de inte kommer kunna väga mig förräns i juni typ den 9 juni eller senare. 
Därför att ena behandlaren kommer vara borta då.
Jag får panik över det. Jag kommer inte får väga mig över 3 veckor! ´Jag sa det och den andra behandlaren erbjöd sig att väga mig, men jag har inte visat min kropp för henne och det tänker jag inte göra!
Jag får väll väga mig hemma men det blir ett problem. Så fort jag ser vågen ger den mig ångest :(

Var med på mitt första riktiga gympa pass idag.Förra gången var det ju brännboll men då svettades man  ju inte.
Det var åååååratal sen jag blev röd i fejan för jag ansträngt mig.
Men jag orkar inte skriva mer om det nu för jag måste fortsätta med läxorna.
Kanske skriver mer om det imorgon.