Cornelias blogg

Hej mina vänner, jag har fortfarande väldigt mycket att göra. Jag hinner nog skriva ett blogginlägg, men inte att kommentera ,skriva brev eller svara på några. Jag hoppas ni förstår!

Igår var jag på äs ... och det gick som vanligt. Man går alltid hem med en ångestfylld klump och med blöta kinder.
Den här gången sved det till mer än vad det har gjort på sista tiden. Jag har gått upp ett kilo -.-
Snart väger jag 49 kg och jag vill inte gå upp mer. Jag har snart tappat all min motivation, det går för fort!
Jag känner mig tjock och plufsig. Jag känner mig töntig och värdelös.
Nej igår var det ingen bra dag. Inte på kvällen heller. Då skulle jag skriva en utvärdering till ett projekt i skolan. Den blev jättebra och jag hade tänkt skicka den till min egen hotmail för att kunna skriva ut den på en annan dator.
Efter jag skickat den raderade jag den på datorn. När jag skulle ladda ner utvärderingen på den andra datorn så fanns den såklart inte -.-   Jag hade glömt bifoga filen, så den var helt tom. Just då var jag inte på humör och jag brast i gråt och orkade ingenting. Den skulle vara inlämnad dagen där på så det var ganska stressigt.
Som tur var hjälpte mamma mig att göra om en, vad snäll hon är <3

Vikten är inte det enda som tynger mig. I söndags, kom det meningar från pappa som sårar mig.
När jag satt och åt mitt mellanmål sa han så här:
- Kan ni inte sluta komma på torsdagen när ni sover en natt?
- Va?
- Ja, jag tror inte att jag orkar, ni är ju ändå på erat rum hela tiden och det är jobbigt att skjutsa runt. Tycker inte du det?
- Är det J som inte vill ha oss här?
- Nej, det är jag, men vad tycker du om det?
- Jag vet inte ....
Ungefär så sa han. Det sårar mig. Hans ursäkt att vi bara sitter på vårt rum stämmer inte. Jag gör oftast läxorna i köket, äter alltid i köket, kollar på tv ibland med mina lillasystrar. Jag blir inte heller skjutsad dit jag ska hela tiden,  nu på senaste tiden kan jag ta cyckeln igen till buss eller vart jag ska.
Hans ord gör mig ledsen. Jag tror inte ens det är han som vill det, utan att det är J som inte tycker om oss.
Hon var förresten konstig den här helgen också. Vi pratade ingenting. När jag hälsade så hälsade hon knappt. Bara drygt som "- Hej."
Det är som om hon är arg på mig och jag fattar inte vad jag har gjort? Jag har ju varken gjort eller sagt något,  så vad är det för fel på henne? Vad är det för fel på min pappa och J?!!
Jag berättade för mamma sen när jag kom hem till mamma. Hon blev arg. För man säger ju inte till sitt barn att man inte vill att dom ska bo där hur som helst. Det måste man ju ta med den andra föräldern!
Jag blir så fundersam. Är det mig eller dom det är fel på? Är deras fördomar så stora att dom nästan bli lite egoisttänk?
Jag vet inte.. Jag vet ingenting... Nu vill jag knappt bo där längre. Det ända jag ser fram emot när jag kommer till pappa är att spela sims på datorn.


Ja det hänt mycket de senaste dagarna. Det är mycket sång och solo för min del som jag måste träna på.
Det värsta är att jag är skit förkyld, och det är nästan så att jag känner mig sjuk. Men det går inte att stanna hemma för min del. Eftersom jag ska sjunga solo så måste jag träna med min musiklärare.
Idag sjöng jag med alla 7:or och 8:or och de andra 9:orna. Blev skitförvånad, "- Och så kommer solisterna upp på Do they know its christmas"
Shit vad nervös jag var! Det är ännu värre att sjunga mot halva min skola och dessutom ha ansiktet så att alla ser en, än att sjunga mot 2000 pers som man aldrig kommer träffa sen och som man dessutom inte ser p.g.a. strålljuset!
Men det var faktist kul när det var över. Applåder från alla :)
När jag gick och ställde mig i kören igen var jag helt skakis!

3 dagar kvar till konserten!