Trött på mitt liv
Det känns som om behandlarna har gett upp hoppet om mig och snart gör jag det också, om jag inte redan har det...
Ingenting händer. Jag är ju villig till att det ska bli någon slags mat-förändring. Det enda felet är att jag inte är redo. Jag vågar kanske inte...
Just nu hatar jag mitt liv. Jag vill jag bara krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen. Jag orkar inte med något. Jag vill sova mig igenom hela livet. Åtminstonde vakna upp frisk och känna att jag kan äta vad jag vill till frukost.
Jag minns när jag var frisk vad jag gillade att äta på morgonen. Fil med en slags musli med russin, torkad banan och andra goda saker i. Såklart är det förbjudet nu. För mycket kalorier i den.
Mitt liv kommer aldrig bli bra. Hur ska jag orka? När inte ens mina behandlare verkar vilja göra något åt saken. Så känns det iallafall, sen om jag överdriver om den saken spelar ingen roll. Ingenting händer iallafall :(
Jag har haft mycket på gång den här helgen.
I lördags åkte jag hem till ett par kompisar och först pluggade vi, sedan åt vi tacos och sen kollade vi på film och pratade mellan himmel och jord.
Det var trevligt, och jag märker hur tankarna försvinner för en stund. Mina tankar blir inte så fokuserat på just mig eller mat. Vi pratade lite jobbiga saker också. Jag nämnde faktist för dom att jag har försökt ta självmord och att tankarna har varit där. Det där med självmord är inget som ni som läsare vet om. Det hände i sjuan och det har jag ingen lust att ta upp för då börjar jag väll stora böla ...
Jag sa också att jag hade en blogg ( den här bloggen då) och de ville läsa. Men jag sa att jag ska fundera på det. Det är inte alls säkert att jag vill eller har lust att de ska veta vad jag skriver. Fast det är absolut inga inga skvallerbyttor utan går att lita på.
Vad tycker ni om den saken?
Idag (söndag) gick jag på bio med en kompis. Vi såg Patrik 1,5. Jag hade förväntat mig att den skulle vara lite mer rolig, och inte så sorlig som den var. Den var absolut inte dålig, men jag kan inte säga att den var bra eftersom svälten gör att jag inte känner något :/
Nu ska jag gå och kolla på parlamenten. Kanske det gör mig på bättre humör?
jag tkr att du ska känna efter vad som känns bäst för dig. kanske kmr allt bli bättre om de vet om? kanske kmr du få en massa mer stöd och tillslut motivation att ta dig ur skiten?
men känns det jobbigt att de kan läsa vad du känner o tänker så kanske du ska vänta. brukar ni prata om det med varandra?
jag älskade patrik 1,5! jag tkr den var helt underbar! men jag trodde inte heller att den skulle va så sorglig. fast den var mkt bättre än vad jag hade förväntat mig =) <3
Ja, det är ju inte lätt alltså. Det man får försöka fokusera på är vad roligt det skulle vara att bli frisk och kunna göra precis det man vill. Hur är det med din mamma, vet hon om hur du har det och hur du känner? Hon kan säkert hjälpa dig så att du kan träffa dina behandlare oftare! Själv känns det som att jag befinner mig i ett kaos. Jag har inga rutiner eller någonting. En dagen är jag jätteduktig med maten och supermotiverad att kämpa emot sjukdomen, andra dagar så hetsäter jag och vissa dagar äter jag bara ett äpple plus middagen hemma! Jag önskar att jag kunde få lite rutiner och jag hoppas att du kan bryta dina mönster.
Kramar <3
Jag känner så mycket igen mig i dina tankar. Läskigt mycket! Jag tycker heller inte att någonting händer, men samtidigt är jag tveksam om jag skulle våga.
Skönt att du kunde vila dig ifrån dina tankar nu i helgen. Bra att du dessutom har vänner du kan lita på.
När det gäller om dom ska få läsa din blogg. Har jag inget svar på... Jag skulle nog bara säga följ ditt hjärta. Och tänk på om du skulle våga skriva lika ärligt om dom fick läsa?
Kramis<3
Kämpa på. Det är inte lätt. Men det går. Jag lovar. Ge inte upp. Det är en riktigt tuff väg, men du klarar det. <3
Nej helt ärligt så har jag ingen aning om vad som kan få mig på bättre humör. Det är i sig ganska frustrerande faktiskt :/
Jag hoppas också att mina tabletter börjar verka snart!
Ha det så bra<3
Kram
