Cornelias blogg

Dans hade vi idag i skolan och jag var med. Jag får ju det än så länge...
Vi lärde oss lite koregrafi om street dance. Det var faktist kul! Men svårt!  Fast det är ju självklart, jag har ju inte tränat dans på över ett år och min kroppskänsla (heter det så?) är inte den bästa just nu. Det händer till exempel att jag vill röra min arm till ett ställe men sen rör den sig till ett annat ställe. Nej lätt är det verkligen inte!
Men vad har det med min rubrik att göra? Jo, jag kan se det. Jag kan se att jag är väldigt mycket magrare än vad de andra är i min dans grupp. Vi dansar framför spegeln (jobbigt, för alla ser alla) och jag ser ut som ett benrangel i jämfört med dom. Men jag tycker det är väldigt konstigt för när man går hemma och granskar varenda detalj i spegeln så tycker jag att jag ser normalt smal ut. 
Det ända jag stör mig på nu är att jag är nästan helt plattbröstad vilket jag inte var när jag vägde 49 kg.
Min rumpa har också försvunnit så jag ser ut som en pinne!
Men min hjärna får det inte att gå ihop. Just nu trivs jag med min kropp.
Det är nu när jag har kontroll över maten jag kan känna att det är tillåtet att skratta eller vara lite social. Det har jag inte skrivit förut men så har det varit ända sen jag verkligen började svälta i mitten av sommaren.
Alltså, när jag svälter då är det tillåtet att må bra eller vara social.
Så var det verkligen inte när jag åt. Då var jag tvingad av mig själv att må extra dåligt. Det låter sjukt men så var det och så ÄR det nu med bara det att jag svälter och då är det tillåtet att vara glad om jag så har lust.
Men nu mår jag inte så bra längre. Jag känner mig verkligen uppriven inombords. Men jag visar knappt det för någon ...


Jag pratade med skolsyster idag också. Henne kan jag verkligen berätta vissa saker för som jag inte kan med mina behandlare. Jag vet faktist inte varför jag berättar sånt men det känns lättare med henne. Hon förstår mycket bättre även fast hon har noll kunskap om det. Vi kom faktist fram till en sak. Det har nämligen börjat en kurator på min skola och skolsyster tyckte att jag borde prata med henne (om jag ville alltså) och jag sa att jag inte var så säker på det för det är så jobbigt med nya människor som man måste rabbla upp hela anorexia-historien. Men vi kom överens om att hon skulle hänga med och berätta samtidigt som jag var där. Så jag slapp säga allting själv. Och sen efter det ska jag gå dit själv och prata.
Jag hoppas det blir bra. Jag hoppas hon är bättre än mina behandlare på att förstå...

Idag åt jag sen sak som jag inte ätit på flera år och som jag just nu frågar mig VARFÖR har jag inte ätit det förut?!
Visst, det är inte direkt någon nyttig sak men man dör inte av det. Saken är Tuggummi.
2 kcal/per tuggummi, det är precis lika mycket som i vissa läkeroltabletter. Såklart jag ska tillåta mig det! Why not?
Dessutom så sväljer man ju inget mer än lite sötningsmedel och konserveringsmedel och det måste vara bättre än läkerol.