Min plan till ett friskare liv?
Jag och en tjej som går i min klass skulle st¨å matvärdar vid lunch. En matvärd är en sån som släpper in folk till matsalen som står på kö. Man torkar också bord osv.
Hur som helst började vi prata om mina matproblem osv. Hon själv nämnde att hon tycker det är jätte jobbigt att äta och har förbjudit sig godis,pizza,pasta m.m
Hon sa också att hon tyckte att hon var tjock och det fanns mycket annat som tydde på att hon hade en ätstörning.
Jag sa till henne att det var viktigt att hon fick hjälp direkt för det kan ju sluta med att hon ser ut som ett benrangel och har det jätte svårt med maten. Hon sa att hon var chockad att jag förstod henne så väl för ingen annan fattade nått. Jag själv måste erkänna att jag blev chockad. Dels för att de tankarna hon har nu hade jag för 1-1½ år sedan och för att hon är den tjejen i klassen som har sötast ansikte och snyggaste kroppen. Och tro mig, alla tycker det.
Så efter vi varit matvärdar så sa jag att hon borde gå till skolsyster och prata med henne. Jag sa att om hon ville kunde jag snacka med skolsyster först och sen prata med henne när jag var med. Hon tyckte det lät skit bra för jag vet ju själv hur jobbigt det var första gången.
Jag är så glad över att jag har kunnat hjälpt personen men samtidigt ledsen över att hon har de här sjuka tankarna.
Ingen ska behöva lida så som alla anorektiker gör. Jag önskar att jag själv kunde ta åt mig av orden men det går inte. De åker bara igenom huvudet som ett spöke.
Om jag återgår till mina egna problem så har jag hittat den enda lösningen hur jag ska kunna hjälpa mig själv.
Ni kommer tycka det låter sjukt.
Jag vill så gärna bli frisk och för att bli det måååste jag gå upp till normalvikt. Men mina behandlare tror att jag mest vill fortsätta vara sjuk och därför gör det inget åt mina problem. De har ju delvis rätt men jag känner ändå en frustration som: MEn GÖÖR NÅGOT ÅT SAKEN! TVINGA I MIG MAT ELLER LÄGG IN MIG!
För jag klarar det inte, det är jag helt säker på. Dessutom är jag starkare än dom för nu läget.
Så planen går till såhär:
Jag ska fortsätta gå ner så mycket i vikt tills dom upptäcker hur allvarligt låg den är så de antingen tvångsmatar mig eller i värsta fall lägger in mig.
Att bli inlagd på sjukhus låter ju så hemskt, det tycker jag verkligen. All deras mat och hur man går upp i vikt bara i veckan. Det skrämmer mig oehört mycket.
Men jag tror att en inläggning egentligen skulle vara bra. Då skulle jag få ta itu med det värsta direkt och det kanske skulle bli ännu enklare sen att äta. Fast nu ska ni inte tro att jag sitter och drömmer om inläggning för det är ju värsta mardrömmen som kan hända! Det verkar inte ett dugg kul att ligga på barnpsyk medans alla andra är normala och går i skolan!!!
Men jag blir ju så frustrerad. Mina behandlare är ju för "snälla". Och jag är säker på att min plan kommer att fungera.
Vad tycker ni?
Hinner inte svara på några kommentarer för jag måste snart äta kvällsmål!
Skriver svar imorgon!
Väldigt bra att du hjälpte din kompis!
Men vännen ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte om din plan :/
Tänk om kroppen lägger av, det är inte värt det!
Ring till BUP eller något istället.
KRAM<3
Förstår precis hur du menar. Så ville jag också göra förut för att visa hur dåligt jag mådde och för att jag inte orkade ta itu med anorexin och alla problem själv. Men. Det behöver inte gå så långt. Du säger ju själv att du inte vill vara inlagd egentligen. Så säg hur du tänker, säg att du vill att de är hårdare mot dig och att du behöver mer stöd. Du måste våga be om hjälp för du är värd den till hundra procent. Det är inte meningen att du ska behöva kämpa med allt ensam. Det orkar ingen som är i din situation.
Jag tror på dig, Cornelia.
Kram Louise
som jag har sagt förr på UM: det är som om du läser mina tankar.. jag håller på med exakt samma sak tror jag.. altså svälter mej mera för att de sall fatta något och göra något åt saken. men det är ju bara helt dumt egentligen för att bli inlagd är typ det värsta jag kan tänka mej, egentligen. ändå fortsätter jag :/ men både jag och du vet nog att det är en dålig idé, för oss båda. kan du inte försöka prata med någon först och berätta om det du skrev här? nån behandlare, läkare eller din mamma? svält dej inte mer nu. ta hand om dej. <3
Alltså, jag tkr inte om din plan:/
Jag blir helt överlycklig av att höra att du vill ha hjälp, men inte på det sättet, då kommer de ju tro ännu mer att du inte tänker göra ngt och inte bryr dig! Jag vet hur ursinnigt smal du är, det är inte kriteriet. Du måste berätta för dem, du måste måste måste. Du vet lika väl som jag att om de vet att du vill ha hjälp, så kommer de göra allt de kan. Anledningen till att de inte gör så mkt nu, är att de tror att du inte vill. Men om de får reda på att du vill, kommer de göra allt de kan. För då är det ett steg i rätt riktning, då vet de hur kasst du mår, att du inte orkar längre. Det är så mkt bättre än att gå ner, för det kommer verka som en protest.
Jag tycker inte alls om din plan. Jag tror, rätta mig om jag har fel, att du försöker intala dig själv om att du gör detta för att de ska reagera. men egentligen tror jaga tt du själv vill gå ner i vikt, och skyller anledningen på de? Har såås vårt att förmulera mig ibland, men förstår du lite?
Jag gillar inte din plan.
Förklara för dem att du behöver riktig hjälp istället. Prata med dina föräldrar, behandlare, psykolog eller nånting? Du BEHÖVER HJÄLP!
Tack alla för kommentarerna!<3
Ni verkade inte gilla min plan och kanske ni har rätt.
Jag kanske borde snacka med mina behandlare. Shit vad det kommer bli svårt i tanke på hur dom är men jag ska försöka iallafall!
kram<3
Jag förstår verkligen hur du tänker, det gör nog dom flesta, men förklara det för dina behandlare eller de du pratar med.
Det finns andra sätt att få hjälp. Du tänker att om d u svälter dig själv så kommer du att få hjälp, men om du går ner ännu mer i vikt så kommer tankarna blir ännu sjukare och det kommer bli mycket jobbigare att bli frisk.
Ingenting är värt det. TA HAND OM DIG SNÄLLA
