Jag vet själv inte vad jag vill :(
Jag sa inte direkt att jag vill bli inlagd. Vågar faktist inte berätta det och så var pappa med. Men för första gången släppte jag några tårar.
Mina behandlare har hela tiden trott att jag absolut inte vill bli frisk. De kan jag erkänna att jag har sagt mååånga gånger att: - Näpp jag vill inte bli frisk! Typ något i den stilen..
Men idag sa jag att innerst inne vill jag bli frisk men att jag inte orkar kämpa och mina tankar är för negativa.
De blev glada att jag sa så och började förklara hur jag ska tänka nästa gång jag fuskar. Till exempel om jag fuskar så ska jag tänka: Det här kommer jag inte bli frisk av.
Själv sa jag till dom att det inte hjälper och att jag har försökt tänka så hela sommaren men de positiva tankarna förvandlas till negativa direkt och att det är helt omöjligt. Jag klarar det inte. Det går inte!
Såklart får jag inget svar på den frågan. De tjata fortfarande om hur jag ska tänla när jag vill fuska eller göra något annat dumt.
Jag är besviken. Det är verkligen ingen som förstår. Nu när jag öppnade mig en bit så är det ingen som ger mig något råd. Men jag vet heller inte vad jag ska göra. Jag vill ju så gärna bli frisk men jag vill inte bestämma själv över maten.
Jag vill att någon annan ska hjälpa mig vid varenda måltid men samtidigt inte.
För att jag orkar inte må så dåligt som jag gjorde i våras,vintras,höstas.
Jag orkar inte med den sortens ångest då man ligger och hyperventilerar för man åt något förbjudet. No way!
Det är ingen vuxen som förstår. Jag klandrar dom inte men det finns verkligen ingen som kan hjälpa mig på det rätta sättet för att jag själv vet inte hur det ska gå till!
Jag vill vara ett barn så att en vuxen kan bestämma allting åt mig, men samtidigt inte.
Jag har panik för snart kanske jag blir steril och blir en kronisk anorektiker! :(
Ännu en deprimerande sak är att nu håller jag på att bli flintis igen.
Håret tappar jag som bara den. Snart måste jag klippa snelugg eller någon ful frisyr bara för att min älskade lugg blir för tunn och resten av håret.
Jag älskar min lugg men nu försvinner den bort, precis som hela mitt liv!
Jag orkar inte mer!!! :(
Jodå, jag dricker ett glas mjölk till frukosten. :) Men jag hann inte hälla över nånting innan jag tog bilden xD
Cornelia, kämpakämpakääämpa! Säg att du vill bli inlagd, säg det till din mamma så att hon kan prata med dina behandlare eller nåt. Gör nånting innan det är försent. <3
snälla, kan du inte säga att du vill bli inlagd? Eller dagvård. Eller något, för jag tror att du behöver hjälpen, annars kanske du inte orkar. Dufixar det, bara du verkligen försöker, men det är viktigt att du ber om hjälp. på enheten fattar de inte, men de kan hjälpa dig ändå. Du kan be om inläggning, eller säga rätt ut: "Jag vill fokusera på ångesten istället för att fokusera på maten, jag vill släppa kontrollen" För då kommer de att fatta. Det krävs jättemkt mod för det, men du har det modet, eller hur?!?! För nu ska du bli frisk, nu har du haft det här för länge, det är inte för sent, men tänk vad det här har gett dig skit, inte en enda positiv sak! Eller hur?!?!
KRAM
Till Amanda:
Jag vill så gärna säga till dom eller att dom ska förstå att jag orkar inte mer och jag klarar det inte - lägg in mig eller tvångsmata mig!
Men det är så oehört svårt för det känns så förbjudet,dumt, knäppt ja massor av konstiga känslor. Dessutom fruktar jag ju sjukhuset och framför allt mat. Min värsta mardröm sitter jag och skriver just nu. Det låter knäppt.
Om jag känner att jag kan så ska jag nämna något till dom men det är inte säkert jag klarar det.
Tack för peppningen<3<3
Säg det Cornelia. Bara gör det. Det värsta är innan när man håller på och velar om man ska berätta eller inte. Det KAN inte bli sämre av att du säger att du vill bli inlagd. När jag berättade hur måligt jag mår över att inte ha några vänner så fick jag jättemycket pepp från min behandlare. Hon sa att jag var modig som berättade och det kändes faktiskt mycket bättre efteråt. Så säg det bara
Kramar <3
