Cornelias blogg

Vad tiden går fort! Nu är det redan söndag kväll och jag skrev mitt förra inlägg i torsdags.
Jag blev inte sjukare än vad jag redan var. Tur det! Jag gick till skolan på fredagen iallafall fast med lite huvudvärk.
Vid halv två skjutsade pappa mig till ätstörningsenheten.
Jag träffade först sjukgymnasten och hon verkade bra! Men det är såklart svårt att säga än så länge.
Fast vilka konstiga frågor hon ställde som jag själv aldrig har tänkt på!
Hon frågade mig till exempel på vilket sätt jag låg ner och vilka kroppsdelar jag la ner vikten i.
Jag sa att jag ligger på sidan och kurar ihop mig och lägger händerna ihop typ mellan båda knäskålarna (jätte konstig position!). Hon frågade mig om det var för jag tyckte mina lår var tjocka eller om det skavde på grund av för lite fett eller om det berodde på något annat.
Ärligt talat vet jag inte varför jag ligger så. Det är inte direkt bekvämt!
Vi pratade också om kroppsuppfattning. Hon sa att jag inte direkt har en normal uppfattning om vad smal är för något.

Efter det gick jag till en diestist. Då följde också mamma med in.
Hon var också jätte trevlig men henne kommer jag nog aldrig mer träffa för hon jobbar på BUP och kommer ibland då och då till äs-enheten.
Hon sa att jag har brist på fett i min mat. Inga såser, dressingar eller annat fettintag. Hon sa massor med andra saker också och en sak var att hon tyckte att jag borde äta någon frukt eller nått på morgonen som innehåller C-vitamin.
Hon sa att många Svenskar glömmer bort o äta C-vitamin och det försvårar för kroppen att ta upp intaget av järn. Man ska tydligen helst äta C-vitamin i alla måltider.
Annars var det inte så mycket mer som hon sa som jag inte visste. Jag är redan expert på allt sånt ^^
Fast det är konstigt att jag vet så mycket men ändå inte följer mina egna råd!

Sen på fredags kvällen blev det ingen rolig kväll.
Jag fick en stor ångestattack (länge sen).
Jag låg och grät hysteriskt. Visst var det matens fel lite grann, men den mesta ångesten var för jag aldrig blir frisk och för att det inte händer något som går framåt med maten. Att jag helt enkelt slarvar bort mitt liv på svält och att plåga mig själv. Jag blir ledsen så fort jag tänker på det. Det ger mig en fruktansvärd ångest ibland och speciellt på kvällarna då jag blir lite övertrött.
Mamma tröstade mig men jag var så upp spelt att jag knappt kunde andas :/
Mamma frågar mig hela tiden hur hon ska göra för att hjälpa mig till att börja äta. Jag har inga svar på hennes frågor.
Hon frågade det idag igen (söndag) och vi hade en lång disskution om det.
För i fredags då sa det som jag inte trodde jag skulle våga. Att en del av mig vill bli inlagd för jag orkar inte mer.
Jag tror hon inte fattade just i fredags om att det är sån vård jag vill ha, eller åtminstonde att de ska vara stränga.
Idag tror jag hon fattade eftersom vi hade en lång disskution.
Men hon vill inte att jag ska bli inlagd. De tar också bara in 2 personer dit åtgången och då får man vara med massor med andra psykist störda människor.
Som ni vet så är den största delen av mig emot allting jag nyss nämnde. Det är den delen som gör mig förvirrad,rädd,arg. Själva anorexi delen.
Det här är verkligen inte lätt. Jag kommer inte fram till något speciellt i min blogg. Jag vill bara att det ska komma ut, få skriva ut och lätta på trycket lite.
Kanske inte den vackraste stavningen eller formuleringen men jag blev lite stressad på slutet. Mamma ropar att det är kvällsmat nu.


Vet ni vad? Jag gjorde en bra sak idag mot min kropp. Jag gav den en kapsel omega3 fett.  Det är ju bättre än inget.
Jag har lovat mig själv att jag ska ta en sån varje dag. Egentligen ska man äta två men jag är för feg att utmana mig själv.
En fick räcka. Den har gett mig tillräckligt med oro.

Nu ska jag gå och testa det nya havtornstet som mamma och jag köpte idag.