Cornelias blogg

Mitt tangentbord har spindelväv runt sig sen jag skrev sist. Hehe, eller kanske sen jag skrev här sist.
Det var lite lustigt nästan, jag skrev mitt "peppepppepp" inlägg typ dagen innan jag skulle till äs.
Jag trodde verkligen att jag inte skulle gå upp så mycket i vikt som jag gjorde då, för jag hade skött mig med maten och ätit på bra. Så dagen efter försvann peppningen när jag hade varit på äs. Iallafall i några dagar.
Usch ja, det var ett helvette att vara där. För första gången grät jag också inför min behandlare efter vågens siffror.
Nu väger jag runt 52kg och hatar min kropp. Jag är så så jävla rädd också att jag aldrig ska stanna i vikt. Ett halvt kilo i veckan går jag upp även fast jag är normalviktig. Tänk om den aldrig stannar även fast mina behandlare säger det?
Tänk om de kommer på att vikten inte stannar och då är det försent  för då väger jag plötsligt 60 kg. Vad fan gör jag då? Då skulle ju jag ha ett BMI som är jättehögt! Tanken gör mig orolig. Då skulle jag fan börja banta igen, om jag inte redan ska börja göra det igen...

Men det som är bra är att jag tänker inte lika mycket på mat,kalorier och förbränning som jag gjorde förut.
Det kan vara skönt, för det där med vikten plågar mig rätt mycket. Jag känner mig mindre värd än andra... och det gjorde jag innan jag började gå ner i vikt -.-
Imorgon ska jag till äs igen. Kommer säkert bli lika förvånad över hur mycket jag gått upp i vikt. Fattar egentligen inte hur det går till, jag är nästan alltid hungrig på kvällen innan kvällsmålet. Det betyder ju att jag har fått i mig för lite, men ändå går jag UPP i vikt.
 Jag hatar min kropp.

Idag gjorde jag en sak som jag missat att prova på i mitt liv. Jag åkte för första gången slalom!
Det gick faktiskt jättebra sen när jag fick spurt på det :)
Men jag trillade en gång och då trillade jag ganska ordentligt. Sen råkade jag åka störtlopp i en blåbacke.
Jo, ni hörde rätt, det var den ända vägen att komma ner på, så jag var tvungen.
Jag har aldrig skakat så i min kropp som jag gjorde när jag hade kommit ner. Jag kunde knappt stå på mina ben för jag skakade så. Fyfan alltså, det var det läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Tårarna bara sprutade ut.
Jag hade ju ingen erfarenhet att åka i en brant backe, jag hade ju bara åkt i barnbackarna!
Efter det så lovade jag mig själv att aldrig nudda en blå backe igen. Men sen när jag hade tränat i några timmar i en annan backe och skulle åka hem så var jag tvungen att åka den igen. Då gick det faktiskt okej, skitläskigt i början då det var som brantast men sen var det bara kul. Det var så kul att jag testade att åka den en gång till,  fast min kropp var helt skakis efteråt! Mitt psyke vande sig antagligen fortare än vad min kropp gjorde.
Jag hoppas jag hinner åka en gång till på sportlovet, det vore bara bra. För sen vecka 9 ska min klass till sälen och åka, då MÅSTE jag kunna det bättre.