Tyngder
Jag vet inte om allt är mitt fel med att inte prata med mina kompisar så mycket. Men det känns som om alla har någon kompis och inte jag. Jag är bara någon som man tar när den andres kompis är borta för stunden. Och när jag säger borta för stunden menar jag att den personen kanske är på en annan lektion eller så, för vi bråkar aldrig jag och mina kompisar.
Visst gäller detta bara i skolan, har ju en väldigt bra kompis utanför skolan. Men ändå, jag orkar inte heller ta massa insiativ till att prata just nu för det är andra saker som tynger ner mig.
För att elaka mattankar har börjat dyka upp igen. Och inte bara det, jag är väldigt orolig inom mig.
Varje dag känns det som om jag tar för mycket mat på tallriken. Min känsla för uppläggning av mat är helt borta sen mamma började lägga upp mat på min tallrik. Jag kan inte koppla min hunger med mängden mat på tallriken.
Visst kör jag alltid tallriksmodellen och försöker tänka reglerna för en normalportion i huvudet, men det blir bara svårare och svårare att se vad som är en lagom mängd. Speciellt grytor är skitsvårt. Jag vet att det ska vara 1,5 dl gryta, men det ser ut och känns som om det blir så mycket mer!
Och i tisdag åt vi pasta, jag tog för mycket enligt min moster. Hon tänkte sig inte för och hojtade ut: "Det där var VÄLDIGT mycket"
Jag vet att hon inte menade något illa, jag är tacksam för hon sa det för det var lite mycket, tog också bort typ en tredjedel av det men ändå. Självklart sårar det mig, men det mesta är oro över att jag äter för mycket. Om jag jämför andras portioner med min så ser min alltid mycket större ut. Det känns som om jag käkar skitmycket :(
Jag vet inte vad jag ska göra, det är bara så himla svårt. För det finns en tankespärr inom mig, OM jag skulle ta lite mindre så kommer det bli jättemycket mindre. Den tanken stämmer ju såklart inte, en köttbulle mindre är ju alltid en köttbulle mindre. Men jag får panik över att det kanske blir för lite ändå fast det inte blir det.
Tänk om det skulle bli för lite, det får inte hända. Det känns som om jorden går under av någon konstig anledning :S
Jag måste vara helt störd, ärligt talat, jag kan ju självklart inte styra impulstankar, men varför ska det vara så jävla svårt?! :(
Nej , jag skulle verkligen behöva träna upp mitt ögonmått. Men hur?!?!
Jag har en annan sak som tynger ner mig mycket också. Men den tänker jag inte berätta nu för det orkar jag inte.
Därimot så var min helg den bästa helg jag haft på länge! Jag har haft så jävla kul i Sälen. Jag skrattade säkert över en timme på bilresan hem och så mycket har jag nog inte skrattat någon gång i hela mitt liv. Mycket berodde nog på att man åkt slalom hela helgen så att man blev helt trött och slut.
Det var också fint väder, klarblå himmel och solsken! Dessutom var det knappt något folk i backen :D:D
Jag som lärde mig åka slalom vecka 8 har redan åkt svarta backar 3 ggr. Hehe jag är lite stolt över mig själv över det. Fast jag råkade stuka tummen sista gången jag åkte i en svart backe -.-
Nu ska jag gå, ska läsa bloggar imorgon när det äntligen är fredag och helg!
måste börja med att säga att jag tänkt på det där med skidåkningen, du har ju skrivit flera inlägg om det o jag blir så imponerad av hur mkt du har åkt och lärt dig så otroligt snabbt! :D
jag tkr synd om dig för att du har det så jobbigt. men tänk på hur bra du kämpar, hur otroligt duktig du är! det har ju gått så himla bra för dig. jag tror att det här bara är en svacka. det är jätte vanligt, särskilt om det är andra saker som tynger dig så går det nog lätt ut över maten även om du inte vill det. samtidigt tror jag att det är nu - när du övervinner det här och tar dig ur svackan - som gör dig starkare, och du klättrar upp ännu fler steg på stegen mot att bli frisk :)
du klarar det. du verkar vara en toppentjej! gillar verkligen din blogg.
kram!
Vännen du är absolut inte störd!!
Det där med kompisar känner jag igen mig väldigt mycket i från när jag gick i skolan. Jag var "kompisen som dög ibland". Hon som man kunde vara med när de andra inte fanns i närheten.
Det är hemskt att det ska behöva vara så även för dig. Jag vet inte om det kan vara till någon tröst, men det blir bättre. När man börjar gymnasiet så blir det annorlunda, förhoppningsvis. I alla fall blev det så för mig.
Men skulle du möjligen våga berätta för dina kompisar om hur du känner?
Att du inte känner dig speciellt pratglad, det är inget konstigt. Alla har vi dåliga dagar.
Trist att du börjar få tankar på mat igen. Det är så irriterande när dom kommer från ingenstans, när man tycker att man har haft en någelunda kontroll över dom.
Fast jag tror att även om du hade tagit all den pastan som du la på innan din moster hojtade om att det var mycket. Så hade det jämnat ut sig i längden. Och du upplever att du alltid äter mest av alla. Det behöver inte betyda att du äter alldeles för mycket. Det kan lika gärna betyda att du äter alldeles, alldeles lagom mycket och ger din kropp tillräckligt med näring för att orka med en hel dag. Medans dem andra kanske inte alls ger sin kropp det den behöver? Eller så kanske de småäter mellan målen? Men som sagt, det behöver verkligen inte betyda att du äter för mycket! Men jag förstår din oro.
Och rädslan av att ta för lite. Den rädslan är hemsk. För så känns det för mig också. Jag tror (en teori) att det kan bero på att vi är rädda att falla tillbaka. Att man ska sätta igång dumma tankesätt och bli lika sjuk som man var när allt var som sämst. Eller vad tror du?
Roligt att läsa att du hade det bra i Sälen!
För vad är det man brukar säga "ett skratt förlänger livet" :)
Kramar
Du kommer klara detta galant. Du kommer lära dig till slut vad som är en normal portion och så vidare. ta det bara lugnt och tänk igenom.
kul att du hade en bra helg!! sköt om dig!
Denna dag var nog bättre än dem flesta faktiskt. Har försökt börja äta regelbundet iaf och träna så mycket jag kan. Jag pratar med bup och får inte fram ett ord, för det känns som allt blir vitt om kring mig och något hackar på mig i ryggen så jag blir spänd och ett stor hål inom mig kommer och jag hör knappt vad han jag pratar med säger, jag blir tom och får inte fram något.
helt sjukt.
ja det går i periodvis detta och det börjar komma tillbaka nu, hoppas det går över snart!
tacks å jättemycket!
ska shoppa loss denna inom kort! (:
det ska nog gå bra i sommar ska du se!
kämpa på,
kram <3
Alla är vi olika å det finns inget som är normalt för alla. Vissa behöver äta mer å andra behöver mindre och jag tvivlar på att du lägger upp för mycket mat för dej, utan troligen behöver du det! Jag äter alltid mer än min mamma å andra i min familj, har antagligen större behov av energi. Försök att inte fundera så mycket utan försök att lita på din egen känsla å strunta i om din portion är olik någon annans, och troligen vore det bra om du sade åt folk att de inte ska påpeka att du atr för mycket, för det ordet existerar inte.. För som sagt är vi alla olika å det som är lite eller mycket för någon, är lagom för en annan. Har slagits mot samma tankar, samma situationer...men, jag har lyckats ta mig ur det. Jag är jag å ingen annan, grejen är att vi alla är unika:) Kämpa på, kram!
Klart du ska söka in efter gymnasiet :) (till idol!)
Kram
Jo du har helt rätt. När man går i matgrupp så får man lära sig vad en normalportion är (i alla fall jag har fått det, där jag går). Fast jag vet ju inte hur det blir för dig då, om du får gå varje dag eller så, det hela beror ju på hur dom gör på din klinik. Jag går ju en gång i veckan.
Kram
Kram
Ja, men nu har jag hetsätit i alla fall :( Åhh hatar det och hatar mig så mycket att jag inte kan förklara...
Jo, jag tror tom att det stod i inlägget att jag åt lunch. Jag är knäpp så jag äter ibland knäppa grejer till lunch, typ sockerkakssmet (jag sa ju att jag var knäpp), men jag orkade inte skriva exakt vad jag åt till lunch. Skäms över det :/
Kram <3
Ja, det ÄR verkligen lättare sagt än gjort. Men tack för att du säger så (att jag inte ska ge upp) :) Det ska jag verkligen inte göra! Och ja, nu har jag i alla fall tagit nya tag igen och det känns lite bättre efter att ha fått lite distans till det. Som du säger, jag får se det positiva i det - alltså att det var väldigt länge sen jag gjorde det sist. Önskar ändå att man bara kunde ta bort den inställningen i min kropp/hjärna som gör att jag hetsäter :/
Förresten så har jag fått ditt mejl, så den här gången behöver du inte skriva om det ;)
Kram <3
Nej tyvärr så kunde hon varken acceptera eller respektera :/
Kram
