back
Har gått ner 4 kg under sommaren. Det är visserligen inte särskilt mycket kanske, men i tanke på att man har varit normalviktig så är det inte något bra tecken. Särskilt inte från en som har haft anorexia i några år.
Men det här är annorlunda. Jag skulle inte kalla det anorexia. Ärligt talat så är jag så förvirrad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mina onda tankarna säger inte åt mig att gå ner i vikt. Det snarare tanken och rädslan om att gå UPP i vikt som alltid har funnits där, ända sen jag blev sjuk. Jag snåläter för att jag ska vara säker på att jag inte ska gå upp i vikt. Det har inte alltid varit så, i våras hade jag riktiga komplex över mina ben och var det något jag slösade oehört mycket tid på. Min tid spenderades på mina lår och att jämföra mig med andra tjejers smala ben. Men konstigt nog så har mina komplex försvunnit när jag gått ner i vikt. Jag skäms inte över min kropp längre, absolut inte. Är ganska nöjd nu när jag är lite tunnare. Och det är det som är problemet. Rädslan för att gå upp i vikt och lårkomplexen är det som är problemet.
Det är sjukaste är också att jag har inte straffat mig själv med maten. Jag har såklart håll igen vissa måltider, men aldrig plågat mig med hunger. Jag har "lyssnat" på min kropp, ätit tills jag är mätt. Det har gått bra tills idag då jag har varit darrig i kroppen. Men har ätit lite ordentligare idag. Fick världens ångest när jag såg att jag hade gått ner över ett kilo i vikt på vågen i morse.
Jag har två sidor i mig själv. En sp, vill gå ner i vikt och en upp i vikt. Jag får ångest av båda delarna om jag gör något av dom. Samtidigt vet jag att jag inte kan fortsätta såhär. Det måste få ett slut och att jag kommer in i de vanliga rutinerna igen.
Eftersom jag känner mig själv så vet jag att jag är en rastlös person när det kommer till min kropp. Om jag skulle gå upp till min normala vikt igen så skulle jag snart vara sugen på att gå ner igen bara för det är så härligt att straffa sig själv. Låter helt sjukt men det är känslor som säger att det känns bra att straffa sig själv. Och jag kan aldrig lära mig acceptera min kropp. Det är något jag har försökt i snart ett år - att acceptera min kropp över hur den ser ut. Det har inte funkat med träning, det slutade med att jag tränade 5 gånger i veckan och då snackar vi inte lite träning utan träning som typ 1,5 mils cyklande varje dag plus hårda träningspass 5 ggr i veckan.
Är så ledsen över mammas hjälpande hand. Hon säger att det kvider i hjärtat när hon ser på mig. Hur tunn jag blivit. Det är visserligen hon som reagerat mest av alla, men eftersom hon ser mig varje dag så är det kanske inte så konstigt. Jag funderar på att be henne att ringa ätstörningsenheten. Jag tror jag skulle behöva ett samtal som får mig att öppna ögonen. Ett samtal om hur man äter. Jag håller på att glömma bort det där trots att jag vet exakt hur man ska äta...
Skönt att få skriva av sig igen asså. Jag gör det här för mig själv och ingen annan. Om det är någon som läser eller lyssnar så blir jag väldigt glad och rörd. Men det är inte det som är poängen. I need to write my feelings down!
Funderar faktiskt på att skapa en ny blogg. Känns inte så kul att skriva i anorexibloggen, den tiden är nu förflutet även om jag dealar med samma problem. Jo men en ny blogg ska jag nog göra, som en ny start liksom!
Åh söte.. Jag har saknat ett tecken frpn sig såå länge, men har försökt intala mig själv att din frånvaro har berott på att du mår bättre. Att nu få veta att det inte är så, gör ont ska du veta. Men jag är glad att du skriver här igen, kanske kan det hjälpa dig?
När jag läser ser jag ju att du vet precis hur du borde agera och hur du ska försöka tänka, men övertygelsen finns inte riktigt där. Jag vet dock att du fixar det, du har ju gjort det en gång förut! Det gäller bara att få med psyket helt och hållet, att få dig att inse att du är toppen som du är. Och det där kontrollbehovet som du beskriver - att du vill straffa dig - tror jag att du kan vända. Bestäm dig istället för att vara så SNÄLL mot din kropp som möjligt, att straffa ätstörningen. För egentligen - vad är det för bedrift att vara svagare än en ätstörning?
STOR KRAM och jag tror på dig, glöm inte det. Jag vet att du kan ta dig ur det här, en gång för alla.
tack för din kommentar, jag blir rörd över att du fortfarande kommer ihåg mig! :)
Du har helt rätt, jag vet ju hur man gör för att bli frisk, det är ju rädslorna som hindrar en bara. Som tur är så är jag ju inte anorexiasjuk längre, så jag försöka tänka som du säger, att vara snäll mot kroppen istället!
Hur är det med dig nu för tiden? :)
kramar<3
Lycka till!
