Cornelias blogg

Jag skriver inte så mycket längre. Och jag måste erkänna att jag inte är helt 100% varför.
Kanske det bara är en svacka då jag inte orkar skriva något mer? Är det kanske för jag mår lite bättre och hellre är inne på bilddagboken än här?
Jag vet inte. Och jag tänker inte ta reda på det heller, för att skriva varje dag är inte det viktigaste för mig. Det är att få skriva när man känner för det. Och så har det nog oftast varit ändå, men om någon undrar liksom.

Det är mycket tankar som jag grubblar över just nu. Och det handlar inte så mycket om mat för den är som vanligt. Jag äter och har kommit in i en vana utan förbjudna saker som flyger in i min mun.
Men min självkänsla har sjunkit till botten. Ännu mer än vad den gjorde när jag var som sjukast.
 Jag vet heller inte vem jag är. Vem är jag?
Jag vet att det är ett vanligt tonårsproblem då man inte vet vem man är riktigt, och det förstår jag. Men jag har inte ens en uppfattning om mig själv. När jag tänker på mig själv så kommer det inte fram något i huvudet. Alla intressen jag har (det är väldigt få vad jag vet)  känns så fejkade. Jag känns så fejkad i min omgivning. Jag är som en super sminkad fjortis fast på insidan och inte utsidan. Min självkänsla finns inte, bara mitt självförtroende som är rätt bra.
Känner ni också så? Att ni inte kan bilda en uppfattning om er själva eller att eran självkänsla är till botten?
Jag bara undrar om det är många fler som känner så.

Tillbaks till mer vardagsliv. I helgen är det fullt upp. SHIT VAD LÄNGE SEN DET VAR DÅ JAG HADE FULLT UPP PÅ HELGERNA. Och nu säger jag inte att bara den här helgen har varit så utan typ hela jullovet!
Men jag ska absolut inte klaga, för det här har varit en riktig kick för mig. Jag mår ju bättre!
På lördags kväll kommer det bli lite oro. Min kompis fyllde år förra veckan och då bestämde jag och mina andra vänner att vi skulle bjuda bio och middag  i present.
 Och hon valde den här lördagen, vilket är helt okej, men hon valde också en restaurang som jag inte kunde äta någonting på. Eller det fanns vissa maträtter som jag kunde äta men dom kostade runt 250 spänn och det tänker jag inte betala om jag knappt kommer att äta något av det!
Men mina vänner var jättesnälla så vi bestämde en annan restaurang som jag också kan äta på. Har rätt dåligt samvete för jag känner mig som värsta egoisten, men de sa att det hade inte spelat någon roll vilken sjukdom jag hade. Om jag till exempel hade haft gluten och dom valde en restaurang som bara hade pizzor så skulle vi såklart inte gå dit.  Det var väldigt snällt och förståeligt av dom!
Sen ska vi gå på bio och se på filme Twilight. Den ska tydligen vara skitbra. Så jag hoppas den kvällen kommer bli bra, utan så mycket oro!


Det händer fler saker i helgen, ska vara med olika kompisar. Än så länge är det okej för vi har inte så mycket läxor, men vad händer när läxvågen kommer igen då? Jag vill inte ens tänka tanken....
Nu ska jag gå och göra andövningar, har spänt mig för mycket igen.

Tänker inte skriva något jätte långt blogginlägg idag även fast det var rätt länge sen jag skrev.
Är inte lika depp för min vikt längre, visst känner jag mig tjock men jag tänker lika mycket på det. Vilket är jätteskönt, de första dagarna var väll rätt piniga.

Är faktiskt till och med lite glad idag. För gissa vad jag har börjat på som jag har nämnt i något annat blogginlägg?
Jo jag har börjat på dans : )  Showdans på söndagar.
Första gången var idag och jag hade verkligen ingen lust. Det var nog för jag skulle dit själv och allt var helt nytt och ofrämmande, men det gick jätte bra. De flesta var nog ett år yngre än mig. Det var kul!

I lördagskväll var jag hos en kompis som fyllde år. Hade tagit med mig kvällsmålet dit (drickyoggi och en frukt) och till middag åt vi kyckling o potatis. Det gick jättebra. Men vi fick efterrätt vilket jag inte var beredd på. Och när dom dukade upp vågade jag inte riktigt säga emot. Tur nog var det en vanlig enkel fruktsallad, så jag åt den! Ingen ångest alls, även fast det var lite extra. Men jag såg det som en komposition för det blev ingen mjölk till middagen som jag vanligtvis brukar dricka hemma.

Imorgon börjar skolan igen och på tisdag är det ätstörningsenheten. Men jag ska inte dit den här gången, utan det är mina föräldrar. De ska snacka OM mig tror jag, de tycker inte jag någon motivation. Jag måste hålla med dom, men de ska veta att jag kämpar med den där jävlans maten varje dag. Det är inte så enkelt!
Och i julas gjorde jag framsteg (dressingen och brödskivan) och det berättade jag för dom i tisdags. De såg ut som de skulle hoppa ur stolen.
Men usch, jag vill inte att de snackar om mig. Jag är för värdelös för det!

Har inget mer att säga än att jag var på ätstörningsenheten i onsdags. Då fick jag se att siffrona på vågen är det som resulterar på min kropp. FET.

:(

Idag har det varit en bra dag. Inga tankar som hackat på mig. Kanske det var för att jag och min vän (som jag skrev i det senaste blogginlägget) hade sjukt roligt idag.
Det var länge sen jag skrattade som jag gjorde idag. Riktigt jävla länge sen alltså. Det där tomma och kalla  jag brukar känna varje dag blev fyllt av glädje när jag var med henne. Otroligt säger jag, det händer aldrig annars. Aldrig!
Jag är så jäkla glad att jag träffa henne, så jäkla glad.

Idag hände det en sak som aldrig har hänt förut. Jag svimmade för första gången i hela mitt liv!
Shit vad konstigt det var.
Jag hade precis läst ut en bok på morgonen. Jag skulle gå och äta frukost, så jag reste mig upp fort ur sängen och gick mot min stängda dörr. Jag kommer ihåg att jag aldrig hann öppna dörren helt  men sen minns jag ingenting mer än att jag känner en duns i golvet och en smärta på ryggen som gjorde att jag kved till med någon konstig rörelse i kroppen.
När jag reste mig upp igen hade jag fått ett stort rivsår på ryggen, jag måste ha kommit åt bordskanten och skrapat upp. Ont gjorde det om F*n!  Och sen hade min lampa gått sönder, typiskt!
Har aldrig svimmat i hela mitt liv annars. Det där var ju dock bara någon sekund jag tuppade av men ändå. Inte trodde jag att jag skulle svimma sådär. Jag tror att det var för jag reste mig för fort upp ur sängen. Jag hade precis vaknat liksom. 

Om det är någon som har märkt har jag försökt designa om min blogg lite grann! Är inte riktigt klar men fattar inte hur man lägger upp bilder, ni vet längst upp på bloggen ( där det står Cornelias blogg).
Är det ngn som vet hur man gör  och som skulle kunnna snällt förklara för okunniga jag? ^^


Idag var jag med en gammalkompis som jag inte träffat på typ 3 år! Var rätt nervös innan, är inte så van att träffa nya kompisar själv. Eller jag har ju mina andra kompis F, men henne är jag ju så van vid att vara med så det är inte jobbigt.
Jag kunde heller knappt sova, låg och tänkte på hur vi skulle träffas osv.
Men när jag träffade henne utanför en restaurang så började vi skratta och krama varandra.
 Hon fällde en tår också! Hehe, och det första vi gjorde tillsammans var att gå in på H&M och prova behåar.
Haha lite konstigt igentligen, första gången vi träffas! Men det läskiga är att det kändes som vi hade känt varandra under de 3 åren vi inte träffats. På onsdag ska jag vara med henne igen! Jag är så glad över det!


Jag undrar inte om jag börjar komma på fötterna igen. Har varit så inlåst här hemma och bara tänkt på mat. Under jullovet  har jag varit med kompisar istället.
 Det skulle jag aldrig ha orkar för ett år sedan då jag vägde 42 kg och hade ett BMI runt 15 någonstans. Men jag är tacksam, det är jag. För villken tur jag har haft som träffat min gamla bästis igen och att jag har andra kompisar som vill vara med mig. Tänk att det trodde jag inte när jag gick på jullov och inte kunde jag föreställa mig att jag skulle frivilligt äta något som varit så förbjudet en gång i tiden (eller som fortfarande är fast mindre).
Det ända som jag mår dåligt över det är min kropp. Men det går lättare när man är med kompisar, jag fattar inte att de accepterar mig även fast jag är tjock. Sen har jag inte tid att må dåligt, iallfall inte dom dagarna jag är med vänner.
Jag vill inte att dom ser mig ledsen, känns så dumt på något sätt. För mycket uppmärksamhet.
Nej jag måste nog säga att jag mår bättre. Rätt bra faktiskt. Det ända som tynger ner mig det är nog min kropp, vissa dagar är hemska men andra dagar är det bättre.

Jag gjorde det idag igen. Gav en käftsmäll till anorexian.
 Var på stan med F och vi skulle äta lunch på någon lunchrestaurang. Då bestämde jag mig för att ta dressing till min kycklingsallad jag alltid äter. Tog första bästa dressing, tänkte inte ens på vad jag sa, Rhode Island eller vad den heter.
Smakade majonäs typ. Har glömt bort den smaken och den var faktiskt god. Åt inte hela för det klarade jag inte av, bara runt 20 ml. 
 Nästa gång ska jag fråga om dom gör den själv eller om den är fabrikat. För jag SKA börja äta lite dressing, det var inte så ångestframkallande som jag trodde. Eller nej, så kan jag nog inte säga. Jag började frysa och fick en klump i halsen. Men om jag ska börja äta dressing vill jag veta vilken som är den nyttigaste.  Är det någon  bloggläsare som kan något om dressingar och vilken som typ är nyttigast?
Har själv för mig att i vinägerdressingar är det bra fett i.

Som belöning köpte jag ett nagellack!

JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD!!!!

Ni kan inte fatta vad som inträffade just för någon stund sen. En bra sak som jag har saknar i många år.
Har börjat vara inne på msn lite oftare för att vara social. Och idag så såg jag att min barndomsvän som var min allra bästa vän var inne. Och på lördag ska vi träffas!!!!
Ingen kan förstå hur mycket jag har saknat den personen, det har gått i perioder då jag tänkt på henne rätt mycket. Jag skrev det till henne och hon kände samma sak!
Shit jag är helt darrig. Det var länge sen jag var SÅHÄR glad. Kanske ett år sen sist! 

Alltså jag skulle bara kunna skrika ut. Visst är det lite jobbigt med att träffas, men jag hoppas att hon och jag kan bli vänner igen. Jag får bara mer och mer motivation till att bli frisk! Tjoho!

Jag tog ett steg igår ifrån sjukdomen. Och det chockande var att jag gjorde det frivilligt. Det var mammas förslag först, och tillslut bestämde jag mig för att testa. Just denna sak kändes inte så farlig eller så ångestframkallande. Men det blev den iallafall efter jag ätit det.
Varannan dag till kvällsmålet äter jag 1 macka. Igår var vi iväg och köpte en smörgåsgrill. För att kunna göra sånna där grillade mackor måste man ha två mackor, annats bränner pålägget fast. Mamma gav förslaget att jag skulle testa att äta två mackor så att jag kunde göra sån där grillmacka. Vanligtvis brukar jag säga ett rakt och bestämt NEJ, men jag gjorde inte det den här gången.
Jag velade fram och tillbaka och till slut så bestämde både jag och mamma att vi skulle äta en sån. Alltså var jag tvungen att äta en till skiva bröd. Det gav mig mycket oro och ångest efteråt, men jag känner att det var ett bra steg f´ör mig.
Den här gången gjorde jag det frivilligt, och det jag aldrig riktigt velat förräns igår. Jag gav anorexin en käftsmäll.

Igår åkte jag långfärdsskridskor på Hjälmaren. 1,4 mil blev det exakt.  Jag är riktigt stolt över mig själv, har aldrig lyckats åka så långt utan att gnälla eller få lite hjälp på traven. Men igår åkte jag sista biten utan gnäll. Det var lidigt de sista 7 kilometerna hem. Motvind och trött i hela kroppen. Jag kommer ha fett mycket träningsvärk till kvällen idag tror jag. Men shit vad kul det var!

Och sen färgade jag håret igår också. Vilket gav mig ångest för det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Ingen vacker syn enligt mig, funderar på att färga om någon dag framöver, helst innan nyår. GAAH ! :/

Nu kan jag inte skriva mer, för idag måste jag vara social. Ska vara med två klasskompisar som jag umgås med i skolan. Dom är väldigt bra vänner att ha.

Idag har jag varit och handlat på mellandagsrean. Gick med F och vi blir bara bättre och bättre vänner.
Jag tycker det är bra, att jag har fått en vän som vill vara med mig på fritiden. Visst har jag andra vänner, men ingen som har frågat om vi kan vara på lov eller helger.
Jag borde skaffa vänner, är ju rätt bra kompis med ett gäng i klassen. Har inte svårt för mig att göra saker för jag har rätt bra självförtroende. Men min självkänsla är därimot raka motsatsen. Är så rädd att bli kränkt eller att kränka någon. Det har jag alltid varit. Jag vågar inte för jag är orolig om någon skulle säga nej, eller om någon säger ja fast den inte vill. Är orolig vad man ska hitta på osv.
Nu har ju mamma lovat mig att jag ska få börja på dans till vårterminen. Kanske jag hittar någon kompis då? Eller jag kanske inte ens vågar på dans, det har hänt förut.

Shoppade rätt mycket idag. En del saker var på rean, en del inte. Men det var behövliga saker och det kan vara bra o ha.
Här är iallafall en fin tröja jag köpte, kanske inte så helt behövlig men den är inte tight och det är bra, för då ser man inte min fula mage.


Ljuset på bilden blev lite för ljust. Den är mycket mörkare än vad den ser ut att vara.

Nu är typ julen över. Det är synd på ett sätt för det är just julafton man har gått och längtat till och sen nu är den över. Vad ska man se fram emot då? Inte sommarlovet iallafall, det här året var ett hemskt sommarlov för mig. Svält och många tankar i stort sett hela tiden. Besvärligt med andra ord.

Jag är nöjd med julen. Inget krångel med maten och jag fick äta en god fruktsallad till mellanmål istället för en gammal macka med en äcklig skinkskiva på.
Julklapparna är jag också tacksam över, men om jag ska vara ärlig så fick jag lite dåligt samvete över de fina presenterna.
Jag fick mest pengar och presentkort, ett mysklädesset, spaset, strumpor, trosor och lite smått och gott. Blev väldigt glad över ett presentkort på Make up store. Då får man en egen sminkkurs plus att man får köpa smink för 500 kr! Hehe, jag tycker det verkar kul fast egentligen så använder jag inte speciellt mycket smink längre.
Firade jul hemma hos pappa också fast på tisdan. Det var också trevligt (som tur var). Trodde att vi skulle käka nån julmat eller festmat där men det blev tydligen inte så. Vi åt rester från restaurangen istället xD Fast jag fick lax och potatis för jag äter inte något där förutom en kycklingsallad.

Imorgon börjar julrean. F ringde och ville prata och då frågade jag henne om hon ville gå med mig. Vi ska hänga på låset runt klockan 10. Jag tror det kommer vara mycket folk på stan. Och jag måste köpa en vinterjacka för det har jag inte gjort! Annars ska jag bara shoppa så mycket spontant som möjligt för det kan behövas, annars blir jag aldrig av med mina presentkort!

Jag brukar ju inte lägga upp bilder varken på mig eller andra saker. Men nu funkar min kamera och då tänkte jag att ni kunde få se en bild på mig och min lådsaspappas barnbarn. Hon var och är här under julen. Visst är hon söt? :)

Jag står verkligen inte ut med mig själv!  Man ser hur fläskiga lår jag har fått, hur mina armar dallrar.  Jag äcklas av mig själv, så fort jag vaknar på morgonen tänker jag på hur jag ska stå ut med min feta äckliga kropp denna dag!
Jag hatar inte min kropp, men jag äcklas. BLÄÄÄÄÄ!
Blek och dallrig och dessutom lite finnig på ryggen. Jag förstår inte varför folk ljuger rakt upp i ansiktet på mig.
Är dom rädda att såra mig eller vågar dom inte säga det helt enkelt?

Helgen har varit sådär. Var hos pappa och halva den helgen var helt okej. Men andra halvan var INTE okej.
Orkar inte berätta för jag känner att jag pallar inte. Är så jävla trött på J. Dom tänker bara på sig själva och bryr sig inte ett skit hur varken andra mår eller tycker.
Tydligen måste det ha varit fel på mig då allting blev sådär iskallt igen. Inte ett ord från J, VAD HAR JAG GJORT?!
Eller jo, hon sa en mening innan vi åkte. " - Det blir ingen julafton på tisdag om N har lite feber".
Min tanke slog mig direkt " Om N har lite feber, ska vi andra lida för det? Vi är ju 5 andra i familjen". 
Nej jag orkar inte bry mig eller ta åt mig, fast det gör jag ändå, för alltid ska det vara nått fel :(


Jag vet inte om jag vill ha någon julafton. Helst skulle jag vilja isolera mig från världen hela mitt liv och aldrig visa varken mig eller min kropp.
Jag känner mig inte ens värd några julklappar. Jag längtar inte ens till jul. Medans alla unnar sig massor med saker sitter jag och lider för att jag måste äta. Jag skull aldrig våga smaka på en godis, det var över ett år sen...
Kommer nog förresten inte skriva någon blogg mer innan jul.  Jag känner mig rätt frustrerad. Har ångest över att jag inte är som alla andra tonåringar. Så jag ska försöka vara inne på msn och bdb lite oftare. Kom inte ihåg sist jag var inne på msn?
Kanske det blir mindre skriv här, men jag måste seriöst ta tag i mitt liv. Kan ju inte sitta här och skriva varje dag. Jag måste ut , ut ur detta hus och försöka vara normal.
Har sånna skuldkänslor :(


Shit vad negg det här inlägget blev. Det är ju ändå jul! Men jag mår skit och orkar inte bry mig om något.
Står inte ut med att inte veta vad jag väger.
Hoppas ni får en God Jul iallafall. Utan några dumma elaka tankar som hackar på en.

Jag svettas. Har precis blivit avslöjad med ett väldigt personligt brev jag har skrivit - till mig själv. Och det var absolut inte den personen jag ville skulle läsa det. J såklart.
Läser en bok just nu, den heter "Sluta SVÄLTA". En uppgift är att skriva ett avskedsbrev till sin anorexi och det var precis det jag hade gjort. Men jag ville skriva ut den på datorn så jag gick för att skriva ut den i familjens dator. Och såklart funkar skrivarn inte, och jag fattar ingenting så jag skiter i det och tänler att jag kan ju skriva ut det när skrivarn funkar igen.
Och sen alldeles nyss kom min lillasyster in på mitt rum med ett papper i handen: - Är den här din?
Tur nog är min lillasyster 8 år och kan inte läsa så bra. Men det var J som hade skrivit ut den förmodligen när hon själv skulle skriva ut något papper på skrivarn. Det gick som en stöt i kroppen för jag vill inte någon ska läsa den. Det är nog en av det personligaste brev jag har skrivit i hela mitt liv. Och nu är jag nästan 100 procent säker på att J har läst den. 
Varför är jag så klantig? :( Och vad ska jag säga om hon frågar? - Näe, det var en uppgift från ätstörningsenheten men det var inte meningen att någon skulle läsa den förutom jag själv. Skulle man kunna säga så?


Var på äs i tisdags. Trodde att det var min sista dag som var kommen i tanke på att jag kanske hade gått upp till 50 kg. Men det blev ingen vägning, ena behandlaren var sjuk. Jag kan säga att på ett sätt är det är skönt att inte veta, men på ett annat sätt är det riktigt jobbigt. Jag kommer gå orolig i cirka 2 veckor tills den vägning som kommer.
Inom mig finns en känsla av att: Jag är nästan helt säker på att jag redan väger över 50 kg.  Men det är inte sant att den känslan stämmer, men det skulle inte förvåna mig om den gjorde.
Det är värsta är nog att stå ut med att inte veta. Och tänk om nästa gång jag vägs så väger jag 51 kg.
Den tanken slog mig just nu och det har jag aldrig tänkt på, inte på 1½ år iallafall. Fyfan vad hemskt :(

Nej nu vill jag inte skriva mer.
Jag vill låsa in mig på mitt rum tillsammans med mitt fläsk och skämmas över att J fick reda på vad som stod på mitt personliga brev :(

Sitter och skriver ner alla tvångstankar jag har utanför maten. Har nästan ett helt papper.
Det är rätt sorligt när jag tänker efter. Jag är rätt udda person med mycket tankar och tvång. Om mina kompisar visste hur jag var kanske de inte ville vara med mig. Ibland önskar jag att jag var som dom och slapp sånna problem.
Imorgon ska jag till äs. Jag har en aning om att det kan bli min värsta dag i mitt liv. Om jag ser den siffran jag inte vill se kommer mitt liv gå under.
Jag kom ihåg i våras när jag vägde 49,5 kg. Om jag passerade 50 kg gränsen skulle jag ta massor med tabletter och försöka försvinna från denna värld. Men jag hann aldrig komma så långt. Mina behandlare och föräldrar hade tappat en del kontroll över mig, jag var inte lite överbevakad som jag är nu. Det var nog det misstaget dom gjorde som gjorde att jag började gå ner i vikt igen. Inte lika drastiskt men tillräckligt lagom för att hela sommaren skulle bli förstörd.

Jag känner mig som en surkärring. Jag är alltid så negativ, mamma till och med klagar.
En del av mig vill ju såklart bli frisk och den sjuka delen vill inte. Jag skriver knappt aldrig om den friska delen, den innersta.
Det kanske vore bra som mina behandlare säger och som min mamma säger, att jag borde börja på någon aktivitet.
Dans vore kul, och gymnastik. Jag har alltid varit vig och av någon konstig anledning kan jag gå ner i splitt även fast jag inte tränar.
Men aktivitet skulle också betyda ångest. Ångest inför träningen och möte med okända (främmande) personer.
Det är något jag alltid har hatat, ta steget själv och träffat okända personer.

Den här veckan är rätt soft trotts allt. Vi har bara två läxor och 1 är jag redan klar med. Den andra blir jag klar med imorgon. SÅ JÄVLA SKÖNT!
Bara dom inte ger oss någon läxa veckan efter jullovet. Då vet jag seriöst inte vad jag ska ta mig till, då är det nästan så jag går och grinar.


I helgen har jag lussat med min klass. Jag älskar min klass bara mer och mer.
Jag tror ingen annan klass i hela Sverige har så bra relation med varandra som våran.
 Ja, det är till och med så att vi kan byta om i samma rum med killarna. Alla är liksom så bra vänner med varandra, ingen hatar någon.
Blir ledsen när jag tänker på att snart så ska vi splittras. Då får jag inte längre gå till mitt trygga klassrum och mina trygga vänner. Jag undrar hur det blir när jag börjar gymnasiumet. Kommer jag få några vänner? Någon bästis?
Tiden går fort.

Hej allihopa. Det var ett tag sen jag skrev kan man säga!
Jag hoppas att jag får mer tid till det nu. Den här veckan har det nämligen varit fullt upp. Nu de senaste dagarna har jag varit och lussat på olika företag med min klass. Det har gått åt all energi och jag har inte ens nuddat en dator!
Sorgligt nog hinner jag inte skriva mycket nu heller. Tänkte läsa bloggar isälltet, men jag kommer skriva en blogg imorgon kanske.

Imorgon är det ny vecka och det blir sista ruschen. Ändå har har vi läxor som måste göras. Det gör mig så jävla arg.
Ska de köra med oss in till sista veckan? Fyfan... :(
Skriver mer imorgon!


Jag är fortfarande tjock.

Fläskig mage, put rumpa, tjockkorv inklusive knubbig kropp, fläskiga armar... listan kan göras lång när jag ser mig själv i spegeln.
Jag vill inte gå upp mer i vikt. Nu räcker det! Eller det gjorde det redan för länge sen.
 På två veckor har jag gått upp 8 hg!!! Jag väger snart 50 kg och jag kommer nog inte ens hinna blinka innan jag gör det.
Det gör mig gråtfärdig :(
Igår var jag nämligen på äs. Orkade inte göra ett skit efter det. Låg i min säng hela dagen ända till jag skulle gå och lägga mig (förutom när jag blev tvingad att äta, vilket jag protesterade mot men ändå blev i tvingad äcklig kalorimässig mat).
Jag vill inte mer, det räcker nu. Jag säger det här med darrig röst för jag vill inte bli fetare. Inte över 50 kg.
Jag är redan fet och jag vill inte väga mer än dom i klassen. Alla är så fina och smala.
 Jag hatade att jämföra mig med klasskamraterna när jag var normalviktig, tyckte att jag vägde så mycket i skillnad från dom. Även om jag då hade ett BMI runt 19-20 och var frisk så hatade jag att väga som jag gjorde (54kg)
Jag vill vara lätt igen, kunna känna när magen är helt platt. Jag borde inte ens klassas som underviktigt längre? Jag är ju så fet som en knövlig korv. Put rumpa här och fläskarmar där.  Fuck off :(

Och inte har det varit lättare någon annan dag heller. I månags tvingade mamma i mig en äcklig pannkaka. Jag har inte ätit det sen  1½ år tillbaka.
 Mår fortfarande dåligt över den och jag äcklas. Fet och kolhydratrik, det är vad den är. Onödigt. Inte ens gott.
Orkade inte heller kliva upp sängen knappt. Jag pallar inte mer, jag förtjänar inte någonting längre. Jag ska inte vara glad längre, det är bara när jag är smal som jag ska få vara det. Nu ska jag plåga mig själv och plugga hårdare. Jag orkar inte bry mig om mitt liv längre, jag pallar inte och jag klarar ingenting. Jag är total misslyckad.


Ta mig härifrån :(


Förlåt för migg negativa inlägg. Men det är så här jag känner just nu.

Ja nu har man åkt hem till pappa igen...
Den här gången var det iallafall bättre. Alla var på bra humör inklusive J.
Det gör en sån jävla skillnad. När hon är sur blir det som om luften fryser till is. Man blir skygg och håller sig ännu mer till sitt rum. I helgen är det myckt på G. Mina tvilling-lillasystrar fyller 8 år och ska ha kalas. Jag har inte ens hunnit köpa någon present än. Ska göra det imorgon fast jag vet inte vad. Vad önskar sig en 8-åring? Hehe, inte är det smink och kläder iallafall. Shit vad svårt det ska vara :P

ÄNTLIGEN! säger jag bara. Knappt några läxor och det är så soooooft. Jag blev faktist skit glad när min klassföreståndare sa att det inte blir så mycket plugg de sista veckorna. Ursäkta om jag svär, men fyfan vad skönt!!!!
Vi hade matteprov idag på två stora kapitel. Det var också riktigt skönt att ha det över.


En sak gör mig orolig. På jullovet kommer jag säkert väga 50kg. Jag tror inte jag pallar det, jag vill inte bli så fet!
Jag kommer bli deprimerad för då går man hemma och ältar. I skolan är det en annan sak, mitt glada humör har börjat komma tillbaka (när jag är i skolan) och det gör att jag kan slappna av lite och fokusera på andra saker än mat och vikt.
Men jag vill verkligen inte. För om jag skulle väga 50kg då skulle jag vara som en tunnhårig fetknopp och det vill ingen umågs med :(

Nu ska jag gå och golla på "du blir vad du äter". inget bra programm för en anorektiker och speciellt inte bra för mig.
allt Anna Skipper säger fastnar i huvudet på mig och jag börjar sluta äta sånt hon inte rekomenderar.

Hej igen!
Ska skriva ett blogginlägg fort. Måste strax gå ner och äta kvällsmål * typsikt*,
Men som sagt, i lördags var det konsert! Och vet ni vad? Jag var riktigt taggad!! Den värsta nervositeten var nog när jag sjöng inför halva skolan öga mot ögon! Efter det så var det bara roligt att sjunga. Och på konserten gick det prima.
Jag har fått massor av komplimanger över hur duktig jag var. Jag hoppas jag inte låter som jag skryter, men det kom fram personer som jag bara känner till och gav mig beröm :O
Ja det har verkligen varit en kul vecka med massor av repetitioner! Därför har jag inte heller kunnat vara inne här, och inte svarat på några kommentarer. Men jag lovar att jag ska göra det så snart jag får tid över. Hoppas ni inte tar illa upp!!

Jag vet faktist inte riktigt vad jag ska skriva mer om konserten. Eller jo en sak, ni kan inte fatta vilken känsla det är att gå upp på en scen med 1300 personer framför en som sitter och stirrar + halva skolan som står bakom och ger back up ibland. Shit pomfritt!
Jag blev faktist lite generad för det var någon/några som visslade på mig precis sekunderna innan jag började sjunga. Haha.
Jag vill bara göra om den där julkonserten om och om igen! :)

Och idag har jag varit ledig pga av konserten. Jag blev så glad när F smsade mig och frågade om vi kunde ses lite oftare. Hon frågade för några dagar sedan om vi kunde göra något. Och sen idag när jag skickade ett sms till henne och frågade om vi fortfarande skulle ses så skrev hon att hon inte kunde...
Åh jag blir så besviken. Gått och väntat på att ta upp vår vänskap igen, och sen så blir det inget. Det är rätt typsikt henne, andra saker kommer före mig. Självklart prioriterar man viktigta saker före, men det är lite för mycket som går före mig.
Jag blir så ledsen och besviken. Vad ska man göra? Skita i henne eller fortsätta som ingenting har hänt? Just nu skulle jag behöva en vän. Men ingen vän som dissar en lite då och då :/

Nej nu kan jag inte skriva mer. Måste äta kvällsmål och jag är verkligen inte hungrig. Jag vill verkligen inte.
Usch!

Hej mina vänner, jag har fortfarande väldigt mycket att göra. Jag hinner nog skriva ett blogginlägg, men inte att kommentera ,skriva brev eller svara på några. Jag hoppas ni förstår!

Igår var jag på äs ... och det gick som vanligt. Man går alltid hem med en ångestfylld klump och med blöta kinder.
Den här gången sved det till mer än vad det har gjort på sista tiden. Jag har gått upp ett kilo -.-
Snart väger jag 49 kg och jag vill inte gå upp mer. Jag har snart tappat all min motivation, det går för fort!
Jag känner mig tjock och plufsig. Jag känner mig töntig och värdelös.
Nej igår var det ingen bra dag. Inte på kvällen heller. Då skulle jag skriva en utvärdering till ett projekt i skolan. Den blev jättebra och jag hade tänkt skicka den till min egen hotmail för att kunna skriva ut den på en annan dator.
Efter jag skickat den raderade jag den på datorn. När jag skulle ladda ner utvärderingen på den andra datorn så fanns den såklart inte -.-   Jag hade glömt bifoga filen, så den var helt tom. Just då var jag inte på humör och jag brast i gråt och orkade ingenting. Den skulle vara inlämnad dagen där på så det var ganska stressigt.
Som tur var hjälpte mamma mig att göra om en, vad snäll hon är <3

Vikten är inte det enda som tynger mig. I söndags, kom det meningar från pappa som sårar mig.
När jag satt och åt mitt mellanmål sa han så här:
- Kan ni inte sluta komma på torsdagen när ni sover en natt?
- Va?
- Ja, jag tror inte att jag orkar, ni är ju ändå på erat rum hela tiden och det är jobbigt att skjutsa runt. Tycker inte du det?
- Är det J som inte vill ha oss här?
- Nej, det är jag, men vad tycker du om det?
- Jag vet inte ....
Ungefär så sa han. Det sårar mig. Hans ursäkt att vi bara sitter på vårt rum stämmer inte. Jag gör oftast läxorna i köket, äter alltid i köket, kollar på tv ibland med mina lillasystrar. Jag blir inte heller skjutsad dit jag ska hela tiden,  nu på senaste tiden kan jag ta cyckeln igen till buss eller vart jag ska.
Hans ord gör mig ledsen. Jag tror inte ens det är han som vill det, utan att det är J som inte tycker om oss.
Hon var förresten konstig den här helgen också. Vi pratade ingenting. När jag hälsade så hälsade hon knappt. Bara drygt som "- Hej."
Det är som om hon är arg på mig och jag fattar inte vad jag har gjort? Jag har ju varken gjort eller sagt något,  så vad är det för fel på henne? Vad är det för fel på min pappa och J?!!
Jag berättade för mamma sen när jag kom hem till mamma. Hon blev arg. För man säger ju inte till sitt barn att man inte vill att dom ska bo där hur som helst. Det måste man ju ta med den andra föräldern!
Jag blir så fundersam. Är det mig eller dom det är fel på? Är deras fördomar så stora att dom nästan bli lite egoisttänk?
Jag vet inte.. Jag vet ingenting... Nu vill jag knappt bo där längre. Det ända jag ser fram emot när jag kommer till pappa är att spela sims på datorn.


Ja det hänt mycket de senaste dagarna. Det är mycket sång och solo för min del som jag måste träna på.
Det värsta är att jag är skit förkyld, och det är nästan så att jag känner mig sjuk. Men det går inte att stanna hemma för min del. Eftersom jag ska sjunga solo så måste jag träna med min musiklärare.
Idag sjöng jag med alla 7:or och 8:or och de andra 9:orna. Blev skitförvånad, "- Och så kommer solisterna upp på Do they know its christmas"
Shit vad nervös jag var! Det är ännu värre att sjunga mot halva min skola och dessutom ha ansiktet så att alla ser en, än att sjunga mot 2000 pers som man aldrig kommer träffa sen och som man dessutom inte ser p.g.a. strålljuset!
Men det var faktist kul när det var över. Applåder från alla :)
När jag gick och ställde mig i kören igen var jag helt skakis!

3 dagar kvar till konserten!

Im too busy to write.
Japp så äre, det är repvecka inför konserten som är på lördag. Tänk att det bara är 5 dagar kvar!!!!!!!!!
Idag tränade vi på låten jag ska sjunga solo på. Usch jag tycker det lät falskt, det är så himla höga toner. Jag är avis  på de andra som får sjunga i lägre tonarter. Men nej, skit samma jag ska absolut inte klaga!
Jag är tacksam att jag i huvudtaget blev frågad om att sjunga solo på konserten. Det är inte många som får!
Och sen har jag...
ont i halsen. Kan det bli bättre? :/


Och sen imorgon, då är det äs igen. Har inte vägt mig på 2 veckor. Jag vill veta och inte veta.
Har säkert gått upp flera kilon :(


Gud vad jag klagar :P